Blodröd scen, en gigantisk pelare som fungerar som scenväxlare och Medea draperad i mantel i samma färg som scenen. När publiken börjar få en hint om vad som komma skall, avbryts skådespelet av barnskrik.
Medea blir Maja (Maja Runeberg) som förklarar att något hänt som tvingat henne att ta med bebisen till teatern. Hon upplyser publiken om att det inte hänt förr och tar så itu med Euripides pjäs bara för att på nytt hejdas av bebisen.
Medeas dilemma vävs snillrikt in i Majas eget: hon vill vara mamma på sitt sätt, hon kräver sin människorätt och respekt för sina val. Majarollen ser ingen självklar vinst i en artonmånaders föräldraledighet.
Kvinnorna i omgivningen – mamman, väninnan, svärmodern och teaterchefen – vet alla vad som är bäst. I en av slutscenerna smälter Jasons och Majas besserwisseromgivning samman, och vreden flammar över scenen när Medea/Maja höjer svärdet.
Det jongleras med uttryck och röster på ett alldeles enastående sätt. Man imponeras av de snabba kasten mellan Majas trotsiga tonårsjargong och Medeas sofistikerade värdighet.
Knyta samman och få ett slut är nästan det svåraste: det vi tror är slutscenens val gör oss stumma och luften svår att andas, och trots att just det slutet hade varit helt förfärligt hade det varit logiskt och förenat Maja på djupet med Medea.
Slutligen en eloge till ett läckert manus, en innovativ regi. Fräscht och fräckt.
Loading ...
