Samma dag som jag kommer till Bergen berättar norska tidningar om en ung afghanska som flytt till Norge med sin man med vilken hon var tvångsgift. Efter år av misshandel och förnedring, och trots att hon bett polisen om beskydd, mördades hon i april i år av maken. En Fadime-historia i norsk tappning.
En nutida Antigone
Tvångsgifte, hedersmord – när Alexander Öberg och Mats Kjelbye drar in på Den Nationale Scene i Bergen med Sofokles Antigone i modern tappning – Antigone som stursk invandrarflicka och Kung Kreon som hennes morbror och klanledare – så är problematiken bekant. Även om Bergen, i sin geografiska isolering, kanske upplevt mindre av samtidens kulturkrockar än Oslo.
Alexander Öberg, till vardags regissör och konstnärlig ledare på Backa Teater (Göteborgs Stadsteaters barn- och ungdomsscen) funderade länge på att ”göra en Anouilh”, dvs flytta över antikens Antigone till nutidsmiljö. När han så blev ombedd att göra en modern klassikeruppsättning för ung publik på Den Nationale Scene var valet lätt. Tillsammans med manusförfattaren och dramaturgen Mats Kjelbye satte han igång att skriva, och grundidén var denna:
Antigones bror har utfört hedersmord på deras syster och därefter dödat sig själv. Nu hyllas han av Kreon för det patriotiska dådet medan systern, ”horan”, nekas värdig begravning. Resten är i stort sett samma story som hos Sofokles: Antigones uppror, Kreons insikt och fall.
Geografiskt obestämbar
Parallellt med Antigone har Öberg & Kjelbye också arbetat med Hatten är din på Backa Teater, även det en pjäs där tvångsgifte förekommer och kärleken tvingas kämpa med den samhälleliga makten.
Alexander Öberg:
– Båda dom pjäserna handlar, å ena sidan, om den lilla muslimska flickan som förtrycks av patriarkatet, å andra sidan om generationskonflikter, om kampen mot auktoriteter, mot makten.
Därför har Öberg & Kjelbye heller inte velat överbetona de kulturspecifika dragen i pjäsen. Visst, det handlar om muslimer i väst, men det sägs inte varifrån de kommer:
– Den muslimska världen omfattar miljarder människor och sträcker sig över halva jordklotet – det vi visar på scenen representerar bara vår bild av en konflikt.
Och Alexander Öberg ser inget konstigt i att han och Mats Kjelbye, två ursvenska teatermänniskor, skriver pjäser om muslimska familjeförhållanden:
– Det är ju vårt jobb att leva oss in i olika situationer. Men naturligtvis har vi läst på ordentligt, haft muslimska föredragshållare på teatern och så.
Tunga skådespelartraditioner
Alexander Öberg har kunnat handplocka större delen av ensemblen. Helt lätt har det inte varit eftersom Anders Paulins uppsättning Renset (se artikel i Nummer. red:s anm.) producerats samtidigt och båda varit i behov av många yngre skådespelare.
– Men i det stora hela har det fungerat – teatern har gjort ett bra jobb. Sedan är det ju så att norsk teater fortfarande i stor utsträckning är en skådespelarnas teater. Dom äldre skådespelarna har större åthävor, ungefär som jag föreställer mig att man spelade på Dramaten för 30 år sedan.
Det har lett till både intressanta och smärtsamma konflikter, bland annat med den skådespelare som gör Kreon (kallad Talad i pjäsen). Alexander Öberg fick helt enkelt försöka få honom att sluta spela teater
– Då blev det som han ville.
– Men i den här pjäsen fungerar det ganska bra med en äldre typ av skådespeleri. Talad ska ju representera den gamla världen – och det blir en intressant krock i själva föreställningen.
Fokus på Eurydyke
Pjäsens Eurydike står mitt emellan de båda världarna, den traditionella och den modernt frihetliga. Hos Sofokles har hon en entré och en replik – hos Öberg & Kjelbye är hon fysiskt närvarande hela tiden och är den som på slutet läser lusen av Talad och hans machokultur.
– Jag brukar hata kvinnosakskvinnor på scenen – men Eurydikes ”upp till kamp” köper jag, för det handlar verkligen om en emotionell strid. Det viktiga är att visa att kärleken är större än ambitionerna att gifta ihop folk på rätt sätt. Till och med tyrannen Talad avväpnas ju till slut av sin egen kärlek – till hustrun.
För sent, visar det sig, precis som det var för sent för Fadime. Både Antigone och Eurydike dör – kvar blir bara syster Ismene, som tröstar sig med Rikki Lake och Celine Dion framför TV:n. Fri från patriarkalt förtryck, visserligen, men offer för nya hemska beroenden…
Loading ...
