Inte en skänk från ovan

Skänk mig snarast sonsöner på Göteborgs Stadsteater kräver sin teaterpublik. För även om det snygga greppet att skriva in sufflösen i handlingen genast får alla i salongen att relatera till Emilie Strandberg, så är tyske Thomas Jonigks pjäs som helhet en utmaning. Den som tänkt sjunka ner i fåtöljen för lite fredags-feelgood lär bli besviken.

Språket är en självironiskt, högtravande matta av metaforer som förutsätter att man koncentrerar sig för att förstå den ömma Modern Anneli Martini och hennes söners gastande. Ja, ansatsen hos skådespelarna är lika storvulen som replikerna. Röst, ord och gestik utgör en drift med den samtida teaterns fixering vid klassiker.
Intrigen med den dominanta överklassmorsan som vill gifta bort sin homosexuelle son för att han ska avla arvingar vilar på en samhällskritisk botten där konventioner och traditioner prioriteras till varje pris. Kollektivt begravd Angst poppar upp titt som tätt, som när Sven Åke Gustavssons katolske präst med hitlermustasch tappar helgonmasken när han inser att sonen i huset inte är blyg, utan bög.

Skådespelarna sliter, till att börja med mycket förtjänstfullt. Att geniale komiker Gustavsson är publikfavorit är ingen nyhet, men alltid härligt att bli påmind om. Minst lika roliga Åsa-Lena Hjelm gör en suverän tant Raffa och Eric Ericson är perfekt avvägd i en huvdroll som så lätt hade kunnat bli en schablon. Caroline Söderström som hans svårt överviktiga brud är svårare att ta till sig. Hennes fettkostym och kroppsspråk gör anspråk på realism, utan att nå i mål. Man tänker på dräkten hela tiden och tappar fokus på det intressanta med rollen, nämligen att den problematiserar synen på feta kvinnor som icke intellektuella.

I främst andra akten får sig teatern själv en rejäl omgång. Regissören Richard Turpin vänder och vrider på dess form, exempelvis genom att låta sufflösen bryta ihop inför skådespelarnas choser och scenarbetarna montera ner scenografin och tacka för applåderna. Men det utdragna slutet blir ett allt rörigare skeende utan mål. Vilket så klart är en poäng i sig. Och visst är det ett intressant grepp, om än draget både till och bortom sin spets.