Josef är en av oss. Om vi är den unga publiken. Tilltalet i Processen är, som alltid hos Backa teater, tydligt. Alexander Salzberger reser sig i högljudd, ung protest mot hela situationen.
Att omplantera världslitteraturens stora klassiker i en form som gör dem tillgängliga och angelägna för en uppväxande generation har blivit ett framgångskoncept hos Backa teater. Efter Fjodor Dostojevskijs Brott och straff, Anton Tjechovs Måsen och Witold Gombrowicz Yvonne kommer nu Franz Kafkas Processen. Som en pil, rätt in i det vakuum många ungdomar hamnar i på vägen till vuxenlivet.
Daniel Wedel har bearbetat texten och försett den med samtidston. Någon har snackat skit om Josef, han häktas och hamnar i ett evigt väntrum. Martin Erikssons scenbild är en kliniskt ren, gråtonad miljö. Ordentligt skyltad med ”Var vänlig vänta”, könummer och vattenautomat. Fastskruvade stolar i stela led. Stängda dörrar och en kombinerad rök- och duschkabin. Varför är Josef här och vad ska han göra? Gunilla Johansson är drottning i receptionsbaren, med diskret stränga order dirigerar hon Josefs rörelser. Lite längre fram, ett steg bakåt. Hur han än försöker rymma kommer han alltid tillbaka i denna absurda väntans labyrint.
Backas musiker bryter upp och ramar in, kvartettens närvaro skapar stämningar och dynamik utan vilka uppsättningen kunde gro fast i gråträsket. Den stämsjungande kamratkören har samma upplyftande effekt. Regissören Egill Pálsson har anammat Backas goda, integrerade musiktradition. Han bygger på med en fysisk signatur, låter figurerna runt omkring Josef röra sig i strikta mönster. Rätlinjiga promenader och effektiva förflyttningar, alltsammans lika ogripbart för Alexander Salzbergers yngling. Hur ska han förhålla sig; anpassning eller uppror?
Första akten går i följsamhetens tecken. Josef hukar, även om han deklarerar att han inte tänker gå in i en sjuk värld. Efter paus proklamerar han sin makt över situationen. Fast både jobb och flickvän kommer någon annanstans ifrån. Att styra och hålla balansen är svårare än han tror.
Egill Pálssons version av Processen präglas mer av det grå, luftigt ogripbara än av huvudpersonens trängda läge. Det blir också den sammanfattande känslan av föreställningen. Trots den genomtänkta regin och ensemblens goda spel blir Processen en mer undflyende än drabbande affär.
Loading ...
