Att jämföra två uppsättningar av samma pjäs låter sig inte göras om man bara har sett den ena. Konstaterar alltså bara att Vi som är hundra på Stockholms stadsteater får mig att grämas (igen) över att ha missat urpremiären på Göteborgs stadsteater 2009. För grälsjukt performancevrålande motstånd mot Jonas Hassen Khemiris text verkar ha varit en lyckad väg för Mellika Melouani Melani, medan motsatta strategin stöter på en del problem.
När Kajsa Reingardt regidebuterar har uppsättningen helt klart en ton som känns väldigt mycket Kajsa Reingardt. Det vill säga skådespelaren Kajsa Reingardt, som vi är vana vid att se finstämt pillemarisk, lätt sorgsen med humor, i något poetiskt av kanske Birgitta Egerbladh eller Kristina Lugn. Man kan nästan höra hennes egen röst i replikerna. Det är fint.
Men det blir lite för fint. Khemiri har skrivit en pjäs om politiskt engagemang. Om hur viljan att brinna av det och agera utifrån det ibland krockar med vardagen, orken och den högst individuella existentiella ångesten. Det uppfattar jag som ett starkt tema i pjäsen, men inte i uppsättningen. Jo, visst finns det där men oftast med ett löjets skimmer, något naivt att kärleksfullt driva med.
Regin är helt enkelt för snäll. Det blir för varmt, mysigt och trevligt för att allvaret ska få chansen. Till och med det självmordsförsök som inleder och avrundar hela historien framstår som något lättsamt.
På scenen står Rakel Wärmländer, Lena Nilsson och Anneli Martini som en ung kulturtant i page, en medelålders kulturtant i page respektive en äldre kulturtant i page. Deras stadier i livet markeras för säkerhets skull av de olika tillstånd rosorna på deras klänningar befinner sig i – knoppning, blomning och vissnande – ett detaljexempel på ett slags gullig övertydlighet, om än aldrig så medveten, som spelet och hela uppsättningen har.
Det som ändå gör uppsättningen njutbar är det som Reingardt faktiskt har valt att fokusera på: kvinnolivet där samma persons olika jag i olika åldrar drömlogiskt existerar samtidigt. Det är finurligt konstruerat av Khemiri och inspirerat fysiskt framlekt av skådespelartrion. Dessutom matchas finurligheten och de språkliga vändningarna effektfullt av Sören Brunes rörliga scenografi, ständigt redo att vända uppochner på tillvaron och visa sakernas tillstånd från ett annat håll.
Loading ...
