Om det nu bara varit ett metaperspektiv, så visst. Jag är inte av princip emot metateater och köper gärna ”livet – en teater”-metaforen. Men i Den komiska tragedin är liksom hela grejen att Roger Westberg spelar teater som handlar om teater. Och jag frågar mej än en gång: vad är det med teatervärldens fascination för det egna yrket som de tror att inte heller kreti och pleti kan få nog av? Varför tror de att vi har guldfiskminnen och ständigt måste påminnas om att vi är på teatern – och att det är just därför vi går dit?
Roger Westberg spelar här alltså rollen Rollen, som söker en skådespelare, och dessutom Skådespelaren, samt ett 40-tal andra roller. Det blir väldigt många och tjocka understrykningar av att det är teater vi ser när Westbergs gamla parhäst Peter Engkvist regisserar denna 1980-talspjäs där greppet är inskrivet i manus och samtidigt är budskapet.
Westberg flirtar hårt med publiken och skickar genomgående order till Ljusmästar-Ove i teknikbåset. En clownnäsa åker på och av med rasande fart, han råddar med ridån och pekar med hela handen, armen och kroppen på situationen, som han ägnar hela första akten åt att etablera.
Som den mimräv han är glider Westberg mycket skickligt in och ut ur rollerna, en nätt piruett så är han sin egen motspelare. Han bjuder på mängder av teaterreferenser såsom Ingmar Bergmanska och Per Oscarssonska stamningar, Richard III-befallningar om en häst, en häst, och så vidare.
Skojigt tycker uppenbarligen vissa i premiärpubliken och skrattar hysteriskt åt gamla slapstickkäpphästar som ”krångla med notstället”. Men när jag själv drar på mungiporna är det ett rent pinsamhetsfniss över att folk faktiskt skrattar åt så låga skämt.
Först när det allmänmänskliga tangeras, när detta evinnerliga tjat om och med skådespelaren gått över i sökandet efter kärleken lyfts blicken upp från de egna tiljorna så att föreställningen kan växa. Och det är först nu jag hör ekon från den Dante som titeln gör anspråk på att parafrasera. Men då har Westberg förlorat mig för länge sen.
Egentligen gör han det han är bäst på när han improviserar och går på, men hans talang kan man ju faktiskt njuta i andra pjäser, så enligt min uppfattning är detta en produktion som borde ha hällts en extra gång genom kill your darling-filtret. Eller kanske rent av stoppats av det.
FOTNOT:
* Som av en händelse har undertecknad sett följande uppsättningar med drag av teater-i-teatern den senaste tiden: Cabaret på Stockholms stadsteater (läs recension), Fem gånger Gud på Stockholms stadsteater Skärholmen (läs recension), Glada änkan på Folkoperan (läs recension), Love och cirkusfåglarna på Dramaten (läs recension) och nu alltså denna.
Loading ...
