Muntra fruarna i Windsor kan betraktas som en långrandig lightversion av Shakespeares övriga förväxlingskomedier, där En midsommarnattsdröm står närmast i jämförelse. I John Cairds uppsättning är antalet moraklockor tre, lika många som de gånger den fete och omoraliske Falstaff (Börje Ahlstedt) ska duperas av de muntra fruar han begår misstaget att lusta efter. Det är två för mycket.
Innan skådespelet är över och Falstaff försonande omsluts i de sadistiska Windsorbornas famn ska han inte bara förnedras och piskas utan slutligen också nypas av illasinnade barn.
Men vägen dit är lång och skratten låter vänta på sig. Innan alla karaktärer och intriger etablerats, bara för att ältas ytterligare några varv, har åtminstone jag hunnit börja tvivla på att det verkligen är en komedi jag bevittnar.
Den humor som finns ligger framför allt i språket, där ordvitsandet är lika omständligt göteborgskt som någonsin Mats Bergmans frodige västkustpastor. Här slås rekord vad gäller skämt baserade på de olika betydelserna av ordet pung. Allt utspelat mot en bakgrund av Carl Larssonsk björkskog, ackompanjerat av ivrigt fågelkvitter, folkmusik och barnkörer.
När det väl tar skruv – som i scenerna mellan Falstaff och den inbillat bedragne herr Ford i Pontus Gustafssons aggressivt komiska gestaltning, eller i sängkammarscenerna mellan de hämndlystna fruarna och samme Falstaff – är det visserligen galant genomfört, men frågan är om inte skådespelarna har roligare än vad jag har.
Intet ont om skådespelarinsatserna: Börje Ahlstedt visar upp en tomtemask av jovialisk kättja, Thérèse Brunnanders och Stina Ekblads fruar intrigerar med fackmannamässig fingertoppskänsla, hejdukarna är plastiskt överdrivna och kärleksparet blossande nytvättat.
Här finns ett dignande överflöd av statister i såväl barn- som vuxenstorlek. Ljussättningen är lika gul som varm och naturskildringen äktsvenskt lyrisk. Muntra fruarna i Windsor är kort sagt lika trevlig och påkostad som ett juldagsdrama på SVT och lika förbaskat intetsägande.
Loading ...
