Diskussionerna om bristen på sommarteater i Umeå har gått varma de senaste åren och det är nog få i stadens teatersväng som inte haft någon typ av förslag om vad som borde till. Så när Ögonblicksteatern i samarbete med bland annat Skuggteatern lanserade sin sommarföreställning Kurt kokar skallen gick förväntningarna i taket hos både bransch och allmänhet.
Dessutom har man valt att spela pjäsen i Broparken nere vid Umeälven, på en utomhusscen som man själva byggt upp – med älven som smäktande fond. Trevligt. Men tyvärr är det är lite si och så med infriandet av övriga utsikter.
Ögonblicksteatern är i och med Kurt kokar skallen uppe i sin tredje raka Erland Loe-dramatisering. Först barnföreställningen Kurt quo vadis, därefter vuxenföreställningen Fakta om Finland och nu alltså pjäs nummer två om den barnsliga och något inskränkta truckförarpappan som blivit en sådan omtyckt barnbokskaraktär.
Fast denna gång är tanken att Kurt ska vara för både stora och små, vilket är en balansgång som blir för svår och som gör att uppsättningen hamnar i ett ingenmansland.
Det är visserligen en stor och brokig skara som hittat till Broparken, sitter på bänkar, filtar och i uppställda brassestolar, men det är också en hel del som pyser iväg under föreställningens gång. Något som nog inte beror så mycket på det halvdana vädret som på att föreställningen känns alldeles för lång, seg och ofokuserad.
Den fria dramatiseringen efter Loes bok är långt ifrån lyckad: olika förvecklingar styltas ihop utan finess på temat främlingsfientlighet. Där det bör tilläggas att det är lite för mycket av karikatyrer, i utseende och i sak, av utlänningar som vi får serverade i detta försök till barnanpassning.
Kurt (Tobias Morin) kommer inte heller till sin rätt. Han blir en aningen blek figur bland trätande arbetare på Gunnars kaj (där pjäsen utspelar sig), nödställda flyktingar i containrar samt rivaliserande kajgrannar. Och vad gäller barnens favorit, Kurts son Bud (Ellen Larsdotter Walle) blir utrymmet alldeles för snävt.
Faktum är att skådespeleriet överlag, så när som på några gamla veteraner i sammanhanget (Torbjörn Harr, Helge von Bahr, Tomas Eklund) skevar mellan det amatörmässiga och det professionella på ett slarvigt sätt. Till nästa år efterlyser jag ett mer visionärt sommarspel där stadens tillgångar av teaterförmågor utnyttjas bättre.
Loading ...
