Inspirerad av socialpsykologen Berit Ås teori om De fem härskarteknikerna från 1976, har Teater Spitze skapat ett kollage som undersöker mänsklighetens makthierarkier. En kör som deklamerar dikter ur Charles Baudelaires Det ondas blommor (1857) i en scenografi bestående av flyttbara pelare för tankarna till antikens Grekland.
Föreställningen är en del av teatergruppens projekt Iscensättning om Härskarteknikerna under våren 2007, där man utgår från att den som utsätter andra för diskriminering, våld eller maktutövande i grunden är rädd. I Baudelaires inferno möter vi tre scenarion där maktutövning pågår i delvis vardagliga situationer, nästan osynligt mellan två människor. Först ut är Paria där vi möter två män i en intellektuell och emotionell brottningsmatch (Emil Almén och Christian Wennberg). I den svårspelade och abstrakta Samum en kvinna som slåss fysiskt mot det patriarkala samhället (Anna Molander) medan Den starkare låter oss träffa två kvinnor som spelar ut varandra i en kärleksstrid (Anna Molander och Margareta Eriksson).
Baudelaires inferno är ett ambitiöst och initierat projekt, men också ett exempel på en föreställning där programbladet säger mer än det praktiska resultatet. Jag ser vad Teater Spitze vill säga, men frånsett Emil Alméns och Anna Molanders gestaltningar talar det inte till mitt hjärta, utan blir alltför mycket en intellektuell uppvisning. Ett mer respektlöst och humoristiskt förhållande till Strindberg skulle ge en friare tolkning där inte Berit Ås teorier bara hängs på som en intellektuell barlast. Som det är nu går jag ut ganska oberörd från föreställningen, men hyllar ändå alla fria teatergrupper som faktiskt kämpar på med att vilja förändra världen. Även om just den här föreställningen inte förändrade mig.
Fotnot
I samband med projektet Iscensättning om Härskarteknikerna arbetar Spitze med en webbundersökning öppen för alla som vill vara med – se teaterns hemsida »
Loading ...
