Det intelligenta homots gudie till kapitalism och socialism med en nyckel till skriften av den respekterade amerikanske dramatikern Tony Kushner är ungefär så babblig som titeln antyder. I centrum står den italienskättade patriarken Gus, som efter ett långt liv som fackligt aktiv tappat tron på mänskligheten, politiken och sig själv. Han bjuder in sina vuxna barn till huset i Brooklyn för ett sista gräl, sedan vill han ta sitt liv.
Så ägnas tre och en halv timma åt långa, intellektuella diskussioner som då och då avbryts av att någon tappar masken och talar om känslor. Det är ett intressant och smart grepp att låta dialogen i sig bli en tryckkokare, där alla konflikter flyttas från det personliga till det politiska. Icke desto mindre är språket i långa stycken omständligt på ett lite koketterande sätt. Desto mer effektfullt ter sig det kaos som infinner sig i stunden då allt rasar. Scenen jag tänker särskilt på är den då samtliga konflikter urartar på den roterande scenen runt ett tjechovt körsbärsträd. Kombinationen av alla slagsmål och de befriande tonerna av Fångarnas kör är mäktig.
Familjen Marcantonio kan beskrivas som dysfunktionellt högpresterande med rötterna i en vänsterradikal miljö. Pappa Gus (Henric Holmberg) läser politisk teori och romerska filosofer, samtidigt som han grubblar över att han förblev vid sin hamnarbetarläst. Hans barn har tack vare hans höga ambitioner erövrat ett intellektuellt kapital och stoltserar vid första anblicken med obegränsat självförtroende. Samtidigt är den teoretiska höjden som en blöt filt som tynger ner känslor och tankar kring relationer, oförrätter och svek. Pill – Eric Ericson – är kär i sin prostituerade älskare, Vito – Fredrik Evers – känner sig förfördelad och Empty – Lisa Lindgren – är på vippen att lämna sin gravida fru.
Samtliga skådespelare gör fina insatser, men den som utmärker sig mest är Henrik Holmberg i huvudrollen. Han är obetalbar som gammal papà, med sin tajmning, och sin återhållna, komiska precision. Han bryter av mot ensemblen, inte bara för att han har huvudrollen utan också för att han besitter en unik kvalitet som skådespelare. I den här rollen kommer han verkligen till sin rätt.