I skuggan av att romska tiggare blivit attackerade i Kista galleria är det hoppfullt att gå på premiär på Turteatern – överskottet (780 kronor) från premiärkvällen av CMMS SNS PRJCT (Common sense project) går till en uteliggare i Kärrtorps centrum. Och det är publiken som gemensamt röstar fram detta beslut. Teater som motkraft till de mindre attraktiva sidor som kan visa sig när klassklyftorna i samhället ökar, när människor börjar tänka: kom inte här och snylta på det som tillhör oss?
Ja, kanske. Egendom är iallafall ett bärande tema i föreställningen, som är en kopia av originaluppsättningen. Konstnärsduon Laura Kalauz och Martin Schick har sett till att stafettpinnen hela tiden ska vandra vidare, genom att rättigheterna varje spelkväll auktioneras ut till publiken. Det poängteras att avtalet bygger på icke exklusiv vidarelicens. Vilket såklart går stick i stäv mot tankarna om konstnärlig exklusivitet.
I bara underkläderna gör Rebecca Westholm och Nils Poletti, som även står för ”regin”, entré. De inleder med att skänka bort olika föremål till publiken, som blir allt girigare. Men snart kastas rollerna om och vi får bidra med våra egna kläder till scenkostymerna. Det finns flera sådana intelligenta vändningar, som i sig gestaltar tematiken. Plötsligt blir vi anklagade för att ha stulit en kaffebryggare, som aldrig funnits där… Och Poletti börjar gapa till sin kollega att det här är min teater och kommenderar ut henne på gatan. Varpå publiken snabbt ropar in henne igen. Konceptet bygger, som sagt, på att vi i publiken är villiga att delta.
På olika sätt kretsar det hela kring upphovsfrågar, sociala normer och inte minst ägande. Det blir uppenbart hur genomsyrade våra sinnen är av att allt har ett pris, och hur vårt samhälle är uppbyggt kring transaktioner och marknadens lagar. Föreställningen lyckas iscensätta och blotta dessa lagar. Den vänder också ut och in på teaterns konventioner och driver metateatern långt. Allt smått ironiskt ackompanjerat av sången As time goes by, som går i en evig loop.
Vilket kan bli en bild för hur iscensättningen mot slutet också den står och stampar. Något som Rebecca Westholm själv konstaterar: nu sjunker energin, det kommer kritikerna angripa… Och visst, vissa passager blir sega, som själva röstningsförfarandet. Men det är som att föreställningens interaktiva, öppna, lekfulla form desarmerar den kritiken. Skådespelarnas välgörande självironi avväpnar även den, åtminstone delvis, invändningen. För här finns intressanta frågeställningar att ta med sig från denna sympatiska och charmiga teaterupplevelse. Och uteliggaren blev säkert glad.
Loading ...
