Scengolvets varmröda matta för oss osökt in i Ingmar Bergmans livmodersfixerade universum. I fonden en stor projicering av hans anteckningsblock. ”Detta är mitt block”. Scenen intas av sex skådespelare, som inför en kollationering innan de lagom avspänt börjar testa roller och djärva scenidéer. Ska jag heta Anna eller Marianne? Bergmans ständiga recycling av sina karaktärer. De nosar på textfragment och scenlösningar. Alla turas om att ta Bergmans plats, någon låter som en Liv Ullmann, en annan som en Gunnar Björnstrand. Ensemblen är inkännande mot varandra och den bergmanska tonen och fraseringarna. Självironiskt, självbespeglande och drastiskt. Några musikfragment från en fyrtotalsfilm skänker tidsatmosfär.
Bara titlarna på de avfärdade manusen triggar igång fantasin. Fisken-fars för film, Den förstenade fursten eller Kärlek utan älskare. Här ventileras Bergmans teman som osund moderskärlek, fadershat, analfixering, sexuell frustration, förtärande äktenskap och det som allt slutligen mynnar ut i – en filmregissörs magsår och tillkortakommanden. Allt betydligt mindre salongsfähigt än vad som torde ha passat dåtidens filmindustri. Utifrån Från sperm till spöke görs en bisarr gestaltning av livets existentiella våndor redan i fosterstadiet.
I föreställningens andra scenbild framträder en bilkrasch ur rökridåer, som en frusen bildruta ur 1960-talsproduktionen, kanske filmen Skammen. En symbolbild för samhällets, äktenskapet, konstens, ja alltets totala haveri i skuggan av döden. Texten blir mörkare och monologerna mer bortvända när de antar drömmars osannolika logik. Bergman ”själv” lättar upp genom att berätta hur han överkom sin dödsskräck efter att ha varit nedsövd under en operation. Om detta var att inte existera så var det ju inte så farligt.
Under Bergmans alla åldrar och i hans idévärld fanns alltid något pubertalt sårbart som även genomsyrar Arkivet för orealiserbara drömmar och visioner. Så här sexuellt explicit, till och med homoerotiskt undersökande ville han vara, men självbevarelsedriften som filmare var den strängaste censorn. Ur denna mängd av ungdomligt vågade, ibland oläsliga, ”uppkast”, har Marcus Lindeen vaskat fram, och just realiserat, scener som man ofta skulle vilja se fortsättningen på.
I det ofullbordade finns en lockelse i vad som kunde ha blivit. Bergman dog inte i färd med att avsluta ett mästerverk, utan lämnade med gott humör över det han ödmjukt kallade ”en jävla kökkendmödding” till eftervärlden. Lindeen förmedlar lagom vanvördigt det lekfulla draget i Bergmans eftermäle på ett formmässigt intelligent och egensinnigt sätt.
Loading ...
