Etre blessé – Being hurt being blessed är en intensiv snabbgenomgång av den holländska performanceartisten Karina Hollas konstnärliga liv och utveckling, från slutet av 1960-talet till idag. Referenserna till performancekonsten och den fysiska avantgardeteaterns historia är många, liksom de konstnärliga tillbakablickarna.
Här handlar det verkligen om teater eller performance som på ett påtagligt och självutlämnande sätt diskuterar sina egna förutsättningar och sitt eget värde. Men framför allt handlar Etre blessé om konsten som ett sätt att hantera livets smärta och tillvarons skörhet.
Det är en tät och svindlande föreställning som Karina Holla återvänder med till Teater Giljotin, där hon 2001 gjorde föreställningen San Clemente. Även om det bara är hon själv på scenen under lite mer än en timme är hon långtifrån ensam. Med sig har hon nämligen flera av sina kvinnliga inspirationskällor och förebilder, alla med tydlig vilja och konstnärlig drivkraft i en patriarkal omvärld.
De gestaltas med små medel av Holla själv. Ett röstläge och ett nytt rörelsemönster och hon förvandlas till såväl dansaren Valeska Gert (1892–1978) i 1920-talets Berlin som 1960-talspoeten Anne Sexton (1928–1974). Lika effektivt som imponerande använder hon hela sitt kroppsspråk.
Huvudpersonen är dock konstnären Louise Bourgeois (född 1911), och hennes konst. Flera av hennes välkända skulpturer eller symboler, till exempel den gigantiska och rödknottriga fallosen, dyker upp, används eller dyrkas.
Sett till det yttre skulle detta kunna beskrivas som en livlig föreläsning med åhörarna tätt intill, eller varför inte som en inspirerande workshop. Karina Hollas olika berättelser, musiken och de projicerade fotografierna blir alla till viktiga delar av helheten. Hur självbiografiskt det sedan är är egentligen inte någonting man behöver fundera över i det här sammanhanget, hennes historia och konstsyn står i centrum. För Holla blir konsten ett sätt att förhålla sig till och försöka förstå och klara av livet.
Jag vill ju höra mer om hennes erfarenheter, men inte alltid i så snabb fart. Men svackorna, när det hela riskerar att tippa över till pliktskyldig redovisning, kan jag bitvis lätt ha överseende med. För när hennes intensiva närvaro är som bäst övertygar hon mig om denna konstens nödvändighet.
Loading ...
