Interdans: Uppdraget

UMEÅ. Fyra gula glödlampor mot svart fond. En glöd, ett liv. Ett liv, ett stöd. Eller: kontroll. Det finsk-svenska projektet Interdans hade i lördags för första gången sin premiär på svensk mark.

Uppdraget/Tehtävä är också den sista uppsättningen i det treåriga projektet som avslutas vid årsskiftet. Fyra kvinnliga dansare från Österbotten och Västerbotten har jobbat fram Uppdraget/Tehtävä under ledning av den unge svenske koreografen Björn Säfsten.
   Scenen omgärdas av rätlinjiga pappershögar i A4-storlek. Fyra vita boxarkängor och fyra vita rockar vilar på scenen. Mot den svarta fonden fyra gula glödlampor som glöder svagt, men växlar i styrka med dansarnas rörelser. Till orden av Allen Ginsbergs Howl: ”I saw the best minds of my generation …” vaknar den första av dansarna. Knycklar översta pappret i en hög, startar ett skeende på andra sidan rummet, en ny dansare vaknar. Snör sina skor, sätter på sig sin rock, går igång.
   Koreografin undersöker gränsen mellan stöd och kontroll: om vi bär dig kan du flyga men aldrig högre än vi vill, om jag håller i dig kan du luta dig framåt, men aldrig längre än jag tillåter. Relationer för framåt men förpliktigar också. Stundtals finns en sensuell närhet mellan dansarna. I en sekvens är de en sammanfogad helhet som med en kakofoni av tecknade bokstäver kommunicerar med publiken, i andra sekvenser rör sig någon i ett annat, betraktande tempo, skilt från de övrigas ryckiga rörelse.
   Över scenen rullar vågor av ljud, ljus och rörelse. I publiken finner jag mig själv inkopplad i rörelseschemat, rycker till i min stol vid häftiga utandningar. Papper skrynklas, knycklas, prasslar, sparkas ut över scenen, det är befriande att se rätlinjigheten brytas – för att sedan städas upp.
   Till slut: De fyra dansarna i vita klänningar mot den svarta fonden.
   Andas in. Andas ut. Bländvitt ljus. 37 minuter närvaro.

Malin Palmqvist