Barbro Svensson är nyopererad och har ett bandage lindat kring tumleden då vi träffas under ett repetitionspass av föreställningen ”Lars Forssell… Showtime” på Riksteatern i Hallunda. Det är sviterna av fyrtiosex års knäppande med fingrarna, mikrofongreppande och bagagebärande.
– Men om man blir skadad på grund av att det har svängt i hela ens liv, då får man inte klaga, säger hon och skrattar.
När hon fyllde femtio lovade hon sina barn att varva ned – det är nu tolv år sedan. I vår svänger hon vidare som om ingenting hade hänt. Nu tillsammans med Evabritt Strandberg, Mikael Samuelson och Lars Forssell. Den sistnämnde är visserligen inte närvarande på scenen, men det är hans texter de tre andra ska sätta sväng i.
– Det är en sån lycka att jobba med de här texterna, utbrister Barbro. Lars tar tag i vår sorg, vår förbannelse och kärleken. Han är en stor romantiker, han är djup, han har humor och ett underbart språk. Han har allt.
Forssell som milstolpe
Det var 60-tal när Barbro Svensson träffade Lars Forssell för första gången. Han var journalist och hon etablerad artist sedan många år. Men en artist som inte riktigt kände att hon dög. Hon, som upptäcktes som femtonåring och blev vokalist i Simon Brehms orkester, men som bara gått folkskola och saknade formell sång- och teaterutbildning. I sin självbiografiska bok ”Lill-Babs – hon är jag” berättar hon om om det bildningskomplex som följde henne under de unga artiståren. ”En milstolpe i mitt liv” kallar hon mötet och sedermera vänskapen med Lars Forssell. Hans tro på henne resulterade i en offentlig kärleksförklaring. ”Hemligheten ligger naturligtvis i att även om ett och annat hon gör är banalt och ytligt, är hon själv varken banal eller ytlig. Vid sextiofem är hon ett underverk, sanna mina ord” skrev han och tog därmed udden av allt ironiskt skvaller.
1980 gjorde de en show tillsammans. Han skrev och hon sjöng. Publiken strömmade till i flera säsonger – till Bacchi wapen i Stockholm, Trägårn i Göteborg, Kronprinsen i Malmö och till föreställningarna ute i landet och på gästspel i Norge. Succé med andra ord.
– Fast bland det värsta jag har varit med om är efter premiären på Bacchi wapen. Det kändes som om showen gått bra då jag gick ned i min loge. Sen tog det tio minuter, det tog en kvart innan Lars kom och då satt jag och grät av nervositet. Men han, liksom alla andra hade tänkt att låta de andra gå ned först, att vänta lite. Så satt jag där alldeles ensam.
Förhållandet till Karin Falck
Barbros kärlek till Lars Forssell går inte att ta miste på. Inte heller kärleken till Karin Falck, som nu liksom i den förra Forssell-showen, står för regin.
– Hon har varit min ryggrad sen 50-talet. 1957, då TV precis kommit, gjorde hon ett ungdomsprogram, ”Vi unga”, där hon fick mig att tala om ogifta mödrar. Jag hade fått barn när jag var sexton och ensamstående. På den tiden var det ju skandal. Hon fick mig att förstå att jag kan hjälpa andra, unga mödrar genom att gå fram och tala om det här.
Med åren blev Karin Falck en mycket god vän, en person som alltid funnits till hands med tips och råd eller bara som lyssnande stöd vid motgångar. Som regissör är hon noggrann och kunnig, berättar Barbro. Och väldigt disciplinerad och målmedveten. Ibland går det hett till under repetitionerna.
– Hon kan bli så förbannad om hon märker att man kan mer och inte ger av det. I nästa sekund står hon där med en stor kram och då förstår jag att de där orden jag fick nyss, då hon skällde ut mig, det var kärlek egentligen.
Barbro skäller sällan tillbaka.
– Konflikträdd, säger hon och skakar på huvudet. Jag blir bara arg i fem sekunder, sen kommer tårarna. Det är hopplöst.
Berörd nyckelordet
Tårarna som trillat har blivit rätt många med åren, inte enbart av ilska och sorg. Inför besöket på barnfilmen ET på bio tog dottern Malin för säkerhets skull med en toalettrulle, som kom väl till pass i de värsta snyftscenerna.
– Och i går grinade jag nästan för att brorsan återberättade filmen
”Nikita” för mig. Jag har inte sett den, men han berättar så underbart.
Hon älskar att gråta och skratta, säger hon – älskar att bli berörd. Och det som driver henne som artist är att få beröra andra, att få nudda vid publiken med de texter hon bär fram. Ofta återkommer hon i tanken till några ord som Karin Falck en gång sa apropå ordet underhållning: ”Hör du inte vad det betyder, Barbro? Hålla under, lyfta upp ur vardagen”.
– Som artist är man ofta en spegel åt den som sitter i publiken. En spegel för vad den människan upplever, vad den människan känner.
Nomad med klanglåda i bagaget
Senast stod hon på scenen med Siw Malmkvist och Ann-Louise Hanson i shown ”Tre tjejer” – ett samarbete som skulle vara i tre månader, men som fortsatte…och fortsatte…och fortsatte. Först i höstas, efter fyra år tillsammans, lades showen slutgiltigt ned. Och i vår är det alltså nya kolleger. Mikael Samuelson har hon jobbet med förut, men Evabritt Strandberg är en ny kompanjon.
– Vi har träffats då och då och alltid haft bra kemi, så vi har talat
om att vi borde göra något ihop. Att träffa nya människor inom sitt yrke är väldigt nyttigt. Det ger så många nya idéer, det får en att vakna upp. Och så är det skönt att slippa ta hela ansvaret själv.
Ännu en turné står för dörren, ännu en resa i det Sverige hon korsat på längden och tvären under sina fyrtiosex år som artist.
– Det är inte många mjölkpallar som har gått mig förbi i det här landet.
Hon ser fram emot att ge sig ut på vägarna igen.
– Det går att göra så mycket roligt på turnéerna. Fast jag är otroligt trött på att bära bagage. Det är bland det värsta jag vet. Normalt packar jag två-tre gånger i veckan och gör av med en resväska per år.
Ändå längtar hon efter att resa mer. Om det mot förmodan skulle bli lugnare för denna hyperaktiva artist framöver, vill hon resa och se.
– För det går inte på turnéerna. Före jul var vi i Los Angeles. På fem dagar gjorde vi en föreställning och en platta. Då hinner man inte med något annat.
…som att spela golf till exempel, vilket är det senaste intresset.
– Det är så härligt att komma ut på golfbanan, för där släpper du allt – vare sig du är arg eller ledsen. Och det är inte alls en snobbsport, som jag trodde förut. Där ute är alla lika.
Men innan det kan bli några golfrundor väntar alltså Lars Forssell-showen med premiär i Ljusdal. Och så måste ju Barbro Svensson bli bra i sin nyopererade tumme.
Loading ...
