En halvtimmes pendeltågsresa från Stockholms central, längs ett spår kantat av vårgrönskande björkar och silvergnistrande sjöar, ligger det lilla samhället Rönninge. Ett stenkast från pendeltågsstationen, i ett stort trähus, bor Magnus Bergquist och hans familj.
På Rönninge kaffestuga beställer han svart kaffe och katalan, morsar igenkännande på personalen och talar gärna om den nya arbetsplatsen femtontalet mil därifrån. Till utseendet är han inte helt olik en av Västerås stoltheter – Mikael Samuelsson. Samma brunrufsiga kalufs med stänk av grått, samma lediga jeansstil. Därtill är han faktiskt baryton precis som Samuelsson. Att sjunga Papageno på Malmö stadsteater i början på 90-talet är en upplevelse Magnus Bergquist sent kommer att glömma.
– Det var fruktansvärt roligt, men också läskigt att veta att jag hade en aria vid varje entré, skrattar han. Så hade vi en östtysk dirigent, som inte ville ha någon skådespelare i rollen. Han försökte knäcka mig, men regissören stod på min sida. De två grälade på tyska medan jag stod på scenen och väntade.
Tog till basrösten
När Magnus Bergquist började sin chefsbana vid drygt trettio fyllda, tog han ofta till snäppet djupare tongångar i ett försök att låta myndig. Bland slipsklädda farbröder blev han ändå oftast betraktad som den unge spolingen. Kanske var det just det som gjorde att han under sin tid som dramachef på Malmö Dramatiska Teater bosatte sig 300 meter från teatern, jobbade dygnet runt och förlorade sin familj på kuppen.
– Inte blev jag någon bättre chef för det, säger han. Jag har nog blivit mer egoistisk med åren. I början var jag självutplånande. Nu har jag insett att det är oerhört viktigt att jag trivs och är lycklig för att jag ska kunna vara en inspirerande och lustfylld person. Idag kommer familjen i första hand.
Malmöåren slutade med att hela teaterns ledning gick på plankan efter en konflikt med styrelsen, som ville spara pengar.
– Det var ett sätt att få till en nödvändig förändring, att spola isen för dem som skulle komma sedan. Vi dog med stövlarna på.
Fyra år som teaterchef på Riksteatern blev till ända då han kom på kant med nye vd:n. Året var 1997 och vd:n hette Thomas Lyrevik.
– Vi var för långt ifrån varandra i grundsynen på teater, delade inte samma värderingar.
Aldrig mera chef…
Efter detta bestämde sig Magnus Bergquist för att inte bli chef igen, men så kom en förfrågan från Teater Västmanland och plötsligt kändes det rätt att ta en sväng till.
– Jag har varit där som regissör ett par gånger och gillar ensemblen.
Tre dagar i veckan tar nu den tidigare bilfantasten pendel- och SJ-tåg till det röda teaterhuset vid Svartån i Västerås.
– Jag var redan från början väldigt tydlig med att de kanske inte skulle få den mest fysiskt närvarande chefen om de valde mig, säger han. De dagar jag inte är på teatern har jag tid vid datorn och telefonen samt läser pjäser – sådant arbete som av naturliga skäl blir avbrutet om jag är i teaterhuset.
Tydlig var den nye chefen också med att han vid sidan om repertoarläggning och organisation även ville ta konkret del i det konstnärliga arbetet – som regissör.
– Som chef tror jag att det är viktigt att hålla levande vad det handlar om. Men jag tänker inte sätta i system att jag måste sätta upp en föreställning om året. När jag är chef är det förstås viktigare än någonsin att väga lämpligheten i om det verkligen är jag som ska sätta upp en produktion.
Föryngra ensemblen
En av sina viktigaste missioner på teatern tycker han är att bredda teaterutbudet, både i form av fler produktioner, fler föreställningar och mer publik.
– Som det är nu tycker jag att teatern saknar produktionen mellan uppsättningen på Stora scenen och sopporna. Som repertoaren ser ut idag kan vi inte turnera i länet på det sätt jag tycker vi borde.
– Så vill jag satsa vidare på barn- och ungdomssidan. Sigurdteatern med barnteaterverksamheten har haft en lite för trång kostym. Västerås är värd en starkare scen för de unga.
Han sätter sin tiohövdade fasta ensemble högt, värderar deras hantverkskunnande och långa erfarenhet av arbete med klassiker. Med hjälp av redan initierade kommunala projektbidrag hoppas han på att kunna föryngra den i dubbel bemärkelse.
– Genom att anställa unga skådespelare sänks genomsnittsåldern dels rent faktiskt. Det kan också ligga en föryngring i att de äldre påverkas av att få in unga.
Vad gäller repertoar aktar sig en påläst journalist för att ställa alltför detaljerade frågor om pjäser eller ens dramatiker. I flera andra intervjuer har Magnus Bergquist nämligen betonat att det är av underordnad betydelse vad som spelas.
– Både jag och min företrädare kan tänka oss både Shakespeare och Norén. De viktiga frågorna är var Teater Västmanland vill vara om fem-tio år och vilken betydelse vi vill ha för publiken i länet. Varför väljer vi att göra just de pjäser vi gör just nu?
Stormen till hösten
Till hösten blir det i alla fall Shakespeares Stormen i regi av Thomas Tjerneld på Stora scenen och ett Shakespeareprojekt för barn på Sigurdteatern. Även om dessa beslut var tagna redan innan Magnus Bergquist tillträdde chefsposten faller de honom helt i smaken. Han har nämligen själv en gedigen erfarenhet av att sätta upp Shakespeare, nu senast Romeo och Julia på Hipp i Malmö.
– Att sätta upp klassiker är också ett sätt att ställa frågor om samtiden. Ibland erbjuder de den välbehövliga distans som behövs för att kunna se samtiden. Och ingen behöver idag, efter tragedin med Fadime, sätta modern kostym på till exempel Romeo och Julia – publiken förstår ändå.
– Därmed inte sagt att jag inte kan tänka mig en väsentlig och konkret debattpjäs. Vad jag saknar på teatern idag är kanske den djärva och unga dramatiken.
Hur pass förankrad bör då en länsteater vara i den egna myllan? Jag berättar om en tidigare intervju med Erik Kiviniemi, teaterchef på Wasa teater, som upplevde tidernas största publiksuccé då de satte upp Colorado Avenue med ett tema direkt hämtat från den egna historien och trakten.
– Det är oerhört viktigt att teatern har en tydlig identitet för sin publik, att de vet vem som är avsändare. I det ligger ju ett slags förankring. Men jag tycker att det blir begränsat om det hela tiden handlar om att välja ämnen som skapar förankringen. Jag känner för Västmanland även om inte jag kommer därifrån. Jag vill att också Västeråsarna ska känna sig stolta över sin teater.
Inga kärlekslöften
Magnus Bergquist talar om svårigheterna för en länsteater att bli profet i sin egen hemstad. För många ter det sig som en omöjlighet att deras egen teater skulle kunna göra en konstnärligt starkare uppsättning än till exempel Dramaten.
– Det är som i min värmländska släkt där många av mina äldre kusiner är naturbegåvningar vad gäller uppträdanden, skrönor och sånger på våra kalas. Ändå tar alla för givet att Magnus – släktens ende professionelle skådespelare gör bäst ifrån sig. Själv känner jag hur pinsamt, torftigt, dött och spänt det blir i jämförelse med deras spontana framträdanden.
Tre och ett halvt års förordnande som chef har Magnus Bergquist på Teater Västmanland. Men visst ser han redan nu längre än så.
– Jag tror att Västerås skulle tjäna på en viss kontinuitet. Teatern måste hitta en långsiktig framförhållning. Men jag vill inte nu bestämma hur det blir för min del. Det är som i ett kärleksförhållande. Jag måste jobba som om det blir längre än 3,5 år men kan idag inte ta ansvar för vad som händer i framtiden.
Loading ...
