Virpi Pahkinen började dansa för att slippa tänka på Gud. Nu är det tvärtom – hon använder dansen för att närma sig de högre makterna.
Det syns när man ser hennes föreställningar. Inte minst i hennes solon, precisa och suggestiva som en religiös rit. Hon är så egen att hon nästan blivit folklig. Betydligt fler än den hängivna danspubliken vet vem hon är och när hon under våren gör några föreställningar på Dansmuseet i Stockholm knuffas desperata damer med trendiga unga killar om de få restbiljetter som finns kvar.
I en tid när dansen närmat sig både teatern och performancekonsten, när det gränsöverskridande och multimediala är de trendsättande ledorden, känns också hennes strikt rörelsefokuserade dans ännu mer egen.
– Kanske är jag inte duglig som medborgare utan tvungen att följa egna vindar, säger Virpi Pahkinen och skrattar högt och tillägger, apropå dansteater:
– Jag tycker nog att det inte ska vara så multimedialt. Om allt ska rymmas – dans, text, musik – var kommer då åskådaren in? Var finns det plats för egna fantasier?
Det är en förvånansvärt sprallig dansare och koreograf som sätter tänderna i en saftig bit päronkaka och mellan tuggorna berättar om sitt konstnärskap.
|
Som en hemlig, helig skrift tycks Virpi Pahkinens dans berätta sanningar som inte går att formulera. Som ligger gömd i tecknens form. Kritiker drar paralleller till kalligrafi och Virpi Pahkinen nickar instämmande. Och skriften går igen i hennes senaste dansfilm, M of Mafra. Den är inspelad på ett storslaget bibliotek i ett barockslott i den portugisiska staden Mafra. Späckad med värdefulla, antika böcker i överväldigande vackra marmorsalar, Virpi Pahkinen dansar som en väktare av alla dessa ord. Hon blev själv tagen av miljön första gången hon klev in i slottet, av arkitekturen och av fladdermössen som flög i taket. |
|
Det börjar ofta så. Med en stark tanke som hon, litandes på sin finslipade intuition, låter växa till en föreställning. Som det solo hon gjort för Dansmuseet Hex Triplet #9900FF, och som i höst åter kommer att spelas där. Det började med färgen violett och med en inre bild av rörelse hon kallar rymdkatt, som spinner där i kosmos. Mycket mer än så visste hon inte när hon kastade sig hem från ett gästspel i Kairo, tre dagar före premiären. Hon gör så, hittar några nycklar och låter sedan själva föreställningen skapas under extrem tidspress.
– Då hinner inte egot kapsla in saker, då måste man gå in på djupet direkt. Det finns ingen tid att skrapa på ytan.
Virpi Pahkinen talar om sin kropp som ett finstämt instrument, i den finns finkalibrerade mätinstrument inställda på att minnas och uttrycka erfarenheter, känslor och intryck.
– Det handlar om fantasin i nervsystemet, vilka kopplingar man fått under
tiden man levt.
Hon har på senare år börjat koreografera andra dansare, men mest känd är hon för sina solon, en arbetsform hon gillar.
– Jag kan göra mina egna fel i lugn och ro.
Men det är också en form som passar det hon vill uttrycka med sin dans.
– Om man vill prata om världarna och krafterna och existentiella frågor som människans ensamhet inför döden så blir det tydligare om man reser via en person. Att åskådarna kan gå via mig till sina egna destinationer. Inför fler människor börjar man omedelbart leta efter relationer dem emellan.
För det är de andliga dimensionerna av det mänskliga varat som intresserar Virpi Pahkinen. Hon söker den i tempel och klubbar. Klubbar för de lägre vibrationerna och tempel för de högre.
– Jag började dansa för att undvika Gud, för att glömma Gud eftersom jag var plågad av religiösa grubblerier. Det enda sättet att bli av med dessa tunga tankar var att göra något fysiskt. Men numera har jag vänt det, nu är jag närmare Gud när jag dansar.
- Virpi Pahkinen dansar i sommar
- 16 juni framför Skånes Dansteatern hennes Nehebkau på International Dance Festival, Cypern
- 6-13 juli på Alas de la Danza Festival, Quito, Manta, Guayaquil, Ecuador
- 3-4 augusti med Stockholm 59°North på Parkteatern i Stockholm
Länk: Virpi Pahkinens hemsida »
Loading ...
