Invandrare utan scen

Jag förstår min kritikerkollega Sven Hansells underliggande frustration inför den likformighet vi får se på våra scener när han poängterade i sin recension av ”Dream Team” (spelades på Teater Galeasen, Stockholm, under hösten 1999. Red.anm.) att rollerna borde ha besatts annorlunda. Varför skall skådespelare föreställa utlänningar, när det finns invandrarskådespelare som går arbetslösa? * (Men i just den uppsättningen spelade för ovanlighetens skull en invandrad skådespelare en av rollerna – Lamine Dieng.)
Jag håller ideligen på att göra samma bedömning som Hansell. I min recension i DN av Martin Lindbergs ”Paradiset” var det till exempel nära att jag skrev om hur trist det var att de inte hade någon invandrare med i ensemblen. Pjäsen bygger på en stor portion igenkänningskomik Här finns ett tvärsnitt av de människor man kan förvänta sig hitta på den svenska landsbygden och visst svischar en invandrare förbi – i den lokala pizzerian. Ett och annat skratt lockas fram tack vare hans komiska brytning, mer mångbottnat än så blir det inte (här heller). Komiken uppstår när vi får skratta åt dem, inte med dem, som man gör med alla andra karaktärer i pjäsen. Jag ville skriva att denna typ av dramatik vore ett utmärkt forum för att införliva olika kulturer på svenska scener. Jag valde dock att inte skriva om det i recensionen, det var ju trots allt en strålande föreställning och Dalateatern skall inte behöva ta hela smällen för att vår teatertradition ser ut som den gör.

Språket oviktigt
Skådespelaren Lamine Dieng svarade Hansells recension med att i en intervju säga att han inte vill bli kallad för invandrarskådespelare. Det är klart. Precis som en tjej som spelar fotboll inte vill vara damfotbollsspelare och jag inte skulle vilja kallas för en vit grabbrecensent. Dieng poängterade att det inte finns så många roller för icke-vita skådespelare i den klassiska repertoaren förutom Othello. Visst är det så. Och just därför skulle det ha fallit sig naturligt för Martin Lindberg när de repeterade fram pjäsen att införliva en invandrarkaraktär i pjäsen – det vill säga, om Dalateatern hade haft någon invandrare anställd.
Lamine Dieng sade i samma intervju att det stora problemet är att invandrarna inte kan svenska språket tillräckligt bra. Och visst har han rätt. När jag såg ”Catch my soul” på Upsala Stadsteater – en musikalversion av just Othello – spelades titelrollen av en mycket begåvad svart aktör med grov brytning, men blankversen tillät den inte och hans ord blev obegripliga.
Men glöm för all del inte att skådespeleri endast till en viss del är en förmedling av ord – det handlar mer om att förkroppsliga ord – att ge orden ett liv. Har ni inte liksom jag varit med om att stora skådepelare som knockar er utan att ni förstår vad de säger? Det spelar ingen roll vilket språk en stor skådespelare talar. Träffar deras konst så berörs vi fysiskt.

Kurdisk Vanja
Och rent hypotetiskt skulle Onkel Vanja kunna spelas av en kurd eller Julius Caesar av en svart (märk väl att han borde spelas av en italienare, inte av en skandinav om vi skall vara petiga) och varför är det OK att Galileo Galilei spelas av en svensk?
Det är den realistiska skådespelartraditionen enligt Lee Strasburg-metoden som kräver ett perfekt uttal. Lyfter vi blicken över Sveriges gränser ser vi hur teatern mer och mer lämnar den psykologisk-realistiska traditionen och närmar sig en mer teatral teater. Det finns till exempel en hel festivalkultur som bygger på att ensembler byter språk när de spelar i olika länder. Brytningen förstärker bara den teatrala effekten. Titta bara på Needcompany eller på TG Stan eller Robert Lepages Ex Machina, eller på Peter Brooks arbeten, exemplen kan mångfaldigas.
Börjar vi införliva denna typ av tankar i vår teater så tror jag att publikens sammansättning kommer att förändras på köpet. Teater förstärks av möten. Består av möten. Det är en kollektiv konstform som kräver olika temperament för att bli intressant. Det innebär att riktigt bra teater har en publik med olika bakgrund och en ensemble med många uttrycksmöjligheter. Precis som livet berikas även teatern av olika erfarenheter.

* När jag skriver om invandrarskådespelare menar jag folk som fått sin utbildning i ett annat land och därmed bär på andra erfarenheter än våra skådespelare, jag menar såldes inte invandrare som blir skådespelare i Sverige eller svenska skådespelare med andra kulturer i familjen.

Debattera mera
Från redaktören:
Tyck gärna till om Danjels debattinlägg genom att klicka på ”Tyck till” här nedan.