Snygg plakatteater utan plakat

När Robin Kellers Mackie Kniven och Aksel Morisses polischef Tiger (Jackie) Brown gör Kanonsången under Mackies och Pollys (Mari Götesdotter) bröllopsfest är det jag som blir en biff tartar. För den här tolkningen slår alla tidigare. Keller och Morisse gör den brutal, aggressiv, militärt homoerotisk och fylld med testosteron. Intelligent, som hela den här uppsättningen av Bertolt Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsoperan. 

Brecht baserade sin historia på The beggers opera av John Gay från 1728. Men vägen till urpremiär i Berlin 1928 var kantad av missöden och på premiärkvällen var ensemblen övertygad om att uppsättningen var dömd till undergång. Men det blev i stället succé, efter bara några sångnummer hurrade publiken och snart rådde en Tolvskillingsoperafeber i Berlin – och resten av Europa. 

I Uppsala är det Dennis Sandin som plockar fram Mackie Kniven, herr och fru Peachum (Göran Engman och Lolo Elwin) med sitt tiggarimperium och dottern Polly, den prostituerade Jenny (Åsa Forsblad Morisse) och alla de andra. För att titta på månen över Soho, konstatera att maten kommer före moralen och att alla är till salu till rätt pris. Och jösses så han gör det!
  Brechts verfremdungseffekt (distanseringseffekt) är känd, men svår att genomföra snyggt utan att det blir plakatteater. Sandin lyckas. På en gång slås vi i magen av att de vi ser är skådespelare och blir påminda om teaterarbetares arbetssituation –  om marknaden – när skådespelare, scenarbetare, sufflös och pianist kommer ut med vita rockar, vänder ryggen mot publiken och vi läser: ”Robin fast anställd”, ”Emma, frilans” och så vidare. Här ser vi deras värde tryckt på ryggen. 

Scenen påminner om en teaterverkstad eller stora scenen just när allt fraktats dit från verkstaden innan premiär med packlårar som det prydligt står Tolvskillingsoperan på. Och inuti lådorna: ett s/m-skåp, en stulen bröllopslokal och ett stökigt tvättrum medan vi i fonden kan läsa pjäsens titel följt av ett ®.
   Registred trademark stämplas också på Mackie Knivens hals, en av många geniala detaljer. För det handlar ju om att marknaden styr och den som inte kan spela efter dess regler eller tänja lite på dem får väl klara sig bäst den kan. Och ja, vi sitter och tittar på en vara, ett ®.

Robin Kellers Mackie skiljer sig från hur man brukar se rollen. Keller för sig än som en spastisk gentleman, än som en slem företagsledare med kniven gömd i Dagens industri. Och Polly! En Barbie som knyckigt försöker hänga med i svängarna, som älskar sin Mackie som i sin tur älskar fler. Och Götesdotters röst är en välsignelse i sångerna.

Om Uppsala stadsteaters väg till premiärkväll varit kantad av missöden likt urpremiären i Berlin vet jag ingenting om, men jag hoppas att vi kan få till en Tolvskillingsfeber också i Uppsala och ett tiggande efter mer, mer, mer. För uppsättningen ger mycket – och mycket vill ha mer. Girigheten vet inga gränser.