Fördjupning [2005-10-17]

Irakisk tv-stjärna gör teater i Malmö

MALMÖ: Teater Foratt spelade sin första produktion i våras. Sedan har det gått i raketfart, tycker regissören Niclas Sandström.    - Vi är en grupp med mycket hjärta och små finanser, med målet att bygga en kulturell och religiös brygga mellan människor.

Teater Foratt är något så ovanligt som en svensk-arabisk teatergrupp, som sätter upp nyskriven dramatik där båda språken och kulturerna får komma till uttryck.
   – Det finns cirka 15 000 arabisktalande i Malmö och ett skriande behov efter något sådant här. Det handlar inte bara om språket, utan är också ett tillfälle att lära sig om varandras kulturer och religioner, säger Niclas Sandström.
Med i gruppen är också Hassan Hadi, som är från Irak, där han tidigare arbetade som skådespelare och regissör. Han är känd från både tv och teaterscenerna.
   Hassan Hadi har fått berätta sin historia oräkneliga gånger sedan han kom till Sverige. Men kanske, säger han, gör den mindre ont ju mer han upprepar den. Som känd skådespelare och regissör i Irak hade han många problem. Främst på grund av två män.
   – Dels var det min pappa, som är en konservativ shiamuslim och dels den före detta regimen som leddes av Saddam Hussein. Mina öppna idéer och ifrågasättande kritiserades starkt, och båda gjorde allt för att stoppa min karriär.

”Religionen är för många muslimer en känslig nerv. Därför är det ofta väldigt svårt att ta upp den till diskussion.”

Han ville göra pjäser som vågade ta upp ämnen som ifrågasatte regeringen och som skapade diskussion. För det hamnade han i fängelse. I Sverige fortsatte han sitt arbete med teater. Hassan Hadi tror att det finns en oförståelse hos många invandrare om vad begreppet frihet betyder i Sverige – och hur man ska bete sig. Det finns en stor osäkerhet och det blir det lätt att man hänger kvar vid det man känner till.
   – Religionen är för många muslimer en känslig nerv. Därför är det ofta väldigt svårt att ta upp den till diskussion.
Han berättar om en händelse som inträffade efter att de hade spelat sin förra produktion – Ifred. I pjäsen ringer han upp Gud. Men Gud har så mycket att göra att han får tala med en sekreterare. En rad från Koranen citeras.
   – Det var inte min tanke att någon skulle tolka detta som jag skändade Gud. Men jag fick ett telefonsamtal från en anonym man som sa att jag inte skulle blanda in sådana ämnen i mina pjäser och inte missbruka Gud. Något som inte var avsikten.

I publiken satt Nadin Al-Khalidi – också hon från Bagdad. Hon hade, sedan hon kom till Sverige för några år sedan, inte haft kontakt med några av sina landsmän. Men pjäsen var en stark upplevelse för henne, så hon tog kontakt med Hassan Hadi efteråt.
   Nu håller hon i musiken i den kommande föreställningen, Det vilda bröllopet, som handlar om en ung kvinna som blir våldtagen av tre amerikanska soldater och blir gravid. Hon får en son, som hon aldrig kan älska. När han är femton år flyr han upp i bergen och modern följer efter honom. Snart inser hon att sonen står på en landmina. Om han rör sig flyger båda i luften. Då inleds deras första och kanske enda samtal. Huvudrollerna spelas av Hassan Hadi och Nadins syster, Aida.

”Vi ställer oss frågan om vad som händer med människor efter alla övergrepp som sker i ett krig.”

Att det är en politisk pjäs, menar Niclas, är det ingen tvekan om.
Men är vi inte trötta på temat där USA spelar ”the bad guy”?
   – Det här handlar inte specifikt om USA, utan det skulle kunna röra sig om vilket krig som helst. Vi ställer oss frågan om vad som händer med människor efter alla övergrepp som sker i ett krig. Här handlar det om två offer.
Niclas Sandström poängterar att de inte är någon specifikt pro-arabisk grupp. Målet är att skapa en nyanserad bild. Han tror att pjäsen kan starta diskussioner och förhoppningsvis skapa förståelse för vad vissa människor har med sig i bagaget när de kommer till Sverige.

På svenska och arabiska
Niclas Sandström har tidigare arbetet med produktioner på Drömmarnas Hus i Rosengård. Där är målgruppen ungdomar. Denna gång vänder sig föreställningen kanske främst till äldre.
   – Ofta har den äldre generationen ingen kontakt med kulturlivet. Barnen har skolan och får i många fall sköta all kontakt som familjen har med samhället.
   Pjäsen spelas på både arabiska och svenska. Dialogen är på svenska, men när karaktärerna pratar med sig själva eller det handlar om en återblick är det på arabiska. På skärmar vid sidan projiceras text.
   – Men det handlar också mycket om kroppsspråk, säger Niclas Sandström som hoppas att publiken ska uppleva bytet mellan de olika språken som spännande.
Själv kan han cirka femtio ord på arabiska. Men mellan honom och Hassan finns ett samförstånd. De talar olika språk, men förstår varandra ändå. Båda är glada att slumpen förde dem samman.

”Man behöver inte vara i förorten bara för att man vänder sig till invandrare.”

    I gruppen hoppar de mellan engelska, svenska och arabiska. Målet är att få den arabiska publiken till teatern. Teater Foratt är övertygade om att viljan finns hos många.
    Att de ska spela på Verkstan på Malmö opera och musikteater och inte ute i förorten är de väldigt glada och stolta över.
   – Det känns värdigt. Man behöver inte vara i förorten bara för att man vänder sig till invandrare. Det ger fel signaler. Här har vi möjlighet att få både svensk och arabisk publik. Att operan valt att sticka ut hakan och bjuda in oss är oerhört kul, något som jag inte tror skulle hända i till exempel Stockholm, säger Niclas Sandström.
   Den 26 oktober är det premiär i Malmö, sedan blir det turné. Först i Skåne och sedan förhoppningsvis i övriga landet.

Karin Lindbom

Share/Bookmark
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare