Byggarbeten pågår i hela staden. Främst nya bostäder, moderna skyskrapor med flashiga lägenheter som majoriteten av befolkningen inte har råd att bo i. Det stora samtalsämnet vid middagsbordet är inte ett eventuellt krig i grannlandet, utan huruvida regeringen ska tillåta parabolantenner eller ej. I dagsläget är det olagligt med utländska tv-kanaler. Men internet är tillåtet och alla som har råd med dator har modemuppkoppling, webcam och pratar med folk på andra sidan jordklotet via nätet.
Oron inför ett eventuellt krig i grannlandet existerar inte. De flesta rycker på axlarna när jag frågar. Kanske beror det på att det varit krig under hela åttiotalet. Folk är vana. Någon säger: hoppas det blir krig så vi blir av med den här regeringen.
Politisk teater straffbar
Hur speglas dessa stämningar i teatern? Inte alls. Inte för att det inte skrivs pjäser, en hel del som spelas på festivalen är nyskrivet. Men sällan kommenterar det samtiden. Och självklart är det så. Den som yttrar sig om det politiska läget i landet riskerar stränga straff. Det finns flera förhållningsregler att tänka på, både i livet och på teatern. Män och kvinnor får inte röra varandra. Kvinnor måste bära sjal. Ingen kritik mot regimen får framföras. Pjäsen får inte innehålla stötande material. Regler som även de internationella gästspelen måste anpassa sig efter.
Men tydligen gäller vissa regler mer än andra. I Skotska En Vintersaga (regi: Dominik Hill) bär alla kvinnor sjal, men det dricks vin. Indiska Ek Qatra Khoon (En droppe blod, regi: Ashwatthama Jd) bygger på profeten Imam Husseins liv och lära, trots att det inte är tillåtet att avbilda profeterna..
Märkbart är också att två av de internationella gästspelen regisseras av iranier bosatta utomlands, kanadensiska Macbeth regisserad av Soheil Parsa och tyska Leather Face i regi av Ali-Reza Kooshk-Jalali.
Lysande undantag
Jag förvånad, men väldigt glad, när jag mitt i denna censur hittar ett guldkorn. En pjäs som, utan att bryta mot reglerna, lyckas säga något om det samhälle som den verkar i. Pjäsen heter Memories of the Supporting Actor och är skriven av Bahram Beyzai.
Ramhandlingen är enkel. Två lantisar flyttar till storstan för att arbeta ihop pengar till familjen därhemma. Men naturligtvis hittar de varken arbete eller bostad. En dag dyker en mystisk person upp och tar med dom till en övergiven lokal där en mängd arbetslösa kvinnor och män har samlats. De erbjuds en bra summa pengar för att, iklädda andra kläder, ta sig till ett torg, lyssna på ett tal och på en given signal applådera. Ena dagen är de studenter på ett universitet, andra dagen metallarbetare, tredje dagen städare. Efter ett tag utrustas de med påkar ”ifall motståndarsidan skulle gå till attack” och plötsligt handlar deras jobb om att slå ner oliktänkande.
Brutna revben priset
Det här är en tydlig kommentar till den senaste tidens händelser där en grupp okända, svartklädda personer har misshandlat studenter och slagit sönder internetcaféer. Men regissören Hadi Marzban lyckas, genom att förlägga handlingen till Shahens tid, dvs före den islamiska revolutionen, rikta kritiken mot ett den tidigare regimen.
I applådtacket berättar han dock att en av huvudrollsinnehavarna går på tunga, smärtstillande mediciner och stt det står en läkare beredd i kulissen. Skådespelaren har nämligen brutna revben. Varför får vi inte veta. Men mannen i stolen bredvid mig säger att det alldeles säkert beror på ”de svartklädda”. Att skådespelaren blivit misshandlad i ett försök att stoppa föreställningen.
Bernarda Albas hus
Memories of the Supporting Actor spelade ynka två föreställningar på festivalen, utsålda naturligtvis. Men jag hoppas att de internationella gäster som såg föreställningen bjuder den till utlandet.
Ett annat guldkorn var Roberto Ciullis Bernarda Albas hus, som även gästspelade i Intercults regi på Orionteatern. Den heliranska ensemblen, bestående enbart av kvinnor, spelar pjäsen på blodigt allvar, om kvinnor, instängda av patriarkatet, som försöker slå sig ut till en värld där de kan få utforska sin sexualitet och längtan. En oerhört stark teaterupplevelse, speciellt i Teheran, där de obligatoriska fotografierna på landets religiösa ledare hänger på varsin sida om scenen och bildar en symbolisk inramning.
Värt att nämnas är också gatuteatern, som många tyvärr missade på grund av dålig marknadsföring och bristfällig information om speltider och platser.
Loading ...
