Några enkla justeringar av tidsmarkörerna och John Millington Synges Hjälten på den gröna ön tar plats på Regionteatern Blekinge Kronoberg med äran i behåll. Drygt ett sekel har passerat sedan urpremiären 1907, men det tycks vara i skarven mellan 1980- och 1990-tal som Carl Kjellgren har placerat sin realistiska och aningen Roddy Doyle-antydda tappning av detta tragikomiska nationaldrama-skröna-myt.
Eller, om vi snackar retro, befinner vi oss kanske i 2000-talet? Nej, nog understryker Ilkka Isakssons och Ulrika Wedins scenografi och kostym känslan av något förfluten tid – trots det evärdliga regnet som strilar nerför pubfönstret. Somliga irländska ränder går liksom aldrig ur …
Mot ena väggen en jukebox och ovanför den förre påven Johannes Paulus II samt John F Kennedy i all sin katolska evighet, amen. Bakom pubdisken Ida Steéns energiskt stolta Pegeen Mike (förhoppningsvis en feminist i vardande), som snart ska förälska sig i, och i sinom tid förlora, den enda hjälten på Irland: Christopher Mahon. Mannen som i Björn Johansson Boklunds utmärkta tolkning ”talar som en poet och slåss som en hjälte”. En outsider och fadermördare in spe som törs utmana förtrycket och auktoriteterna, och blir idol för en dag.
Och vars nederlag i andra aktens farsiga och välspelade virrvarr kring änkan Quins (Li Brådhe) intriger och den förlorade gubben Mahons (Hans Ung) oväntade uppstigande ur potatisåkern, samtidigt frigör en nyvunnen styrka. En fågel Fenix som trotsigt måste lämna ungdomen – och kärleken – bakom sig.
Att The Pogues frihetsballad Thousands are sailing från 1987 inledningsvis läggs på skivtallriken förvånar inte (festligt nog kallade bandet sig först för Pogue Mahone, ungefär ”kiss my arse”).
Att Sinead O’Connors version av Nothing compares 2 U får avsluta förstärker likaledes uppsättningens klassiska strömmar av vemod, poesi, stolthet, svartsjuka, ilska.
Men att upprorstemat i allt väsentligt hålls inom pjäsens traditionella ramar är lika förväntat som synd. En djärvare, mer nutida (genus)rotation av hjältens och hjältinnans konflikter hade överraskat, men inte känts helt fel.
Loading ...
