Bullerbybarnen har blivit vuxna och är lika stereotypt svenska som de var när de sprang omkring mellan Norrgården, Sörgården och Mellangården. De träffas varje sommar, alltid med den lilla känslan av att det inte alls är en bra idé – och det visar sig också den här sommaren att nålsticken kommer, deras inbördes strider blommar ut och Kerstin är på behandlingshem för sitt drogmissbruk. Men sommaren ska frälsa dem från ondo och grillen, GB-glassen och vitvinet hjälpa dem att ha riktigt trevligt – inta prata politik! De är personifierade radhus allesammans.
Min vän fascisten är en helt och hållet sjungen föreställning fylld med både allvarliga, roliga, satiriska och lite smålustiga texter – och trots att bullerbybarnen inte skulle prata politik så sjungs det en hel del om politik. Musiken sträcker sig från jazz till hårdrock – och musikerna Jonatan Stenson och Patrik Boman är klädda i stiliserade folkdräkter som snabbt för tanken till midsommarfirande i Dalarna. Eller Sverigedemokraterna. Och det är där Min vän fascisten skulle kunna bli en riktigt viktig föreställning så här ett år innan valet.
Ur gräsmattan där Olle (Stefan Clarin), Britta (Mikaela Ramel), Lisa (Louise Ryme), Anna (Åsa Forsblad Morisse), Lasse (Kristoffer Hellström) och Bosse (Aksel Morisse) dukat upp sin sommarfest stiger Fridolf (Eli Ingvarsson). Fridolf är helt iklädd nazistuniform från 1940-talet och har sin morfars gamla gevär i näven. Fridolf har inte en aning om vem Adolf Hitler var. Eller vad svastikan han bär betyder. Hans morfar berättade bara om en trevlig klubb och den trevliga klubben vill Fridolf återuppliva. Fridolf vill ha vänner. Fridolf är inte alls fascist, inte heller nazist. Han blir förtvivlad när bullerbybarnen berättar om vad svastikan symboliserar. Fridolf behöver lära sig hur man gör i samhället – och bullerbybarnen går med på att hjälpa honom – genom lek. En lek som Fridolf tar på allvar.
Man kan tolka Min vän fascisten som en bild av att vi alla har en inneboende fascist som vi måste hantera. Jag tror att det är vad Klas Abrahamsson, Erik Gedeon och regissören Sara Cronberg velat. Men det är mer en putslustig satir över våra (etablerade) partier, vår samtid och den illamående medelklass som ironiserar över sig själv. Det varken bränner eller skaver, det är mest irriterande. Men visst skrattar man, och visst får åtminstone jag en känsla av kamplusta när Fridolf upphöjs till statsminiser – på lek.
* Läs också Nummers recension av Min vän fascisten på Malmö stadsteater här.
Loading ...
