Gemensamt för dem alla fyra är också att de utöver sina rollfigurer lyckats med konststycket att i sig själva förkroppsliga idén om begärelse och kärlek, och att de i det verkliga livet överfört myt och gåtfullhet till den egna personen: dessa kvinnor strålar alla som oåtkomliga gudomligheter, på scenen lika mycket som utanför den.
Men utöver denna generella samhörighet – dit också många andra divina divor hör – har de den gemensamma erfarenheten att ha gestaltat ytterligare en av historiens kärleksikoner, nämligen Marguerite Gautier, eller Kameliadamen.
Skandalös tragedi
Det var Alexandre Dumas d y som gjorde skandal i det parisiska 1800-talets sammetstapetserade borgarsalonger med den tragiska och dekadenta historien om Kameliadamen, som i själva verket inte var någon annan är författarens egen älskarinna Marguerite Duplessis. Romanens kvicka, intelligenta Marguerite vars skönhet var så bländande att männen föll i klasar framför hennes fötter hade ytterligare två attribut, som ledde till död och förtappelse i bokstavlig mening: den unga kvinnan hade tuberkulos och var vad samtiden kallade en demimond: en hålldam, en kokott, en kvinna som man betalade för det utsökta sällskapet.
Dramat inträffar då hon begår det fatala misstaget att bli förälskad i en av beundrarna: en ung man av god men utblottad familj, som i våldsam svartsjuka besvär henne att avsäga sig de andra älskarna – med resultatet att hon dör i elände och fattigdom.
Oacceptabelt med happy end
Ännu mera subversiv blir historien om man går bortom det mest uppenbara: det handlar inte bara om en ung man som blint förälskar sig i en fallen kvinna, med den politiskt korrekta sensmoralen som går ut på att den forna prostituerade kvinnan har den goda smaken att dö – en happy end hade här varit fullkomligt oacceptabelt – utan framför allt om det faktum att det är den stormande kärleken som förnekar en ung kvinna rätten att bestämma över sitt eget liv.
Det som tar livet av Kameliadamen är nämligen inte så mycket tuberkulosen som den sociala utfrysning som inträffar då hon för kärleks skull vill upphöra att vara prostituerad för att leva ett vanligt liv. Reträtten är omöjlig i ett samhälle som bygger på vedertagna lögner och skenets uppehållande till varje pris.
Sällan skådad primadonna
Det är med denna fullödiga kärlekshistoria som äger en samhällsreflekterande bakgrund som Isabelle Adjani har valt att återuppstå på teaterscenen i Paris, Théâtre de Marigny sedan oktober månad.
Adjani, som uppehåller sin mystiska primadonna-aura genom ytterst sparsamma framträdanden i valda filmproduktioner, har inte spelat teater på över femton år trots att det var där hon började sin karriär, med prisbelönta roller på Comédie Française.
Specialkomponerad textbearbetning
Förväntningarna var alltså skyhöga inför hennes Kameliadam, i en bearbetning av René de Ceccaty som är specialkomponerad för henne, regisserad av brasilianen Alfredo Arias.
Inte helt oväntat är hela pjäsen fokuserad på objektet Adjani. Med sin bleka, gnistrande skönhet och svepande mörka hårman gestaltar hon en Marguerite Gautier vars liljevita, traditionella sofistikation stundtals får oväntad krydda av det faktum att Adjani själv inte längre är en 20-årig ingeny.
Det är just i dessa ögonblick som pjäsen är intressantast: Marguerite Gautier, lika mycket som Adjani själv, är kvinna som objekt, förmål för kärlek, begär och tillbedjan, men sätter själva denna objeksstatus i relief och i gungning i det ögonblick då hon upphör att handla enligt subjektens – det vill säga männens – föreskrivna spelregler.
Våldsamma knäfall nöter parketten
Det är en svindlande, bara antydd perspektivförskjutning som är allt annat än förutsägbar i en uppsättning som i övrigt är så konventionell att den är lika karikatyrmässig som de pompösa salonger som den gestaltar: Kameliadamens unge älskare Armand Duval (Yannis Baraban) förefaller närmast imbecill i sin vansinniga, hårslitande förälskelse som huvudsakligen uttrycks i våldsamma knäfall och ursinnigt nötande av den välpolerade parketten, medan hennes lika svartsjuke beskyddare, greve Bassano (Per Tofte), verkar så skröplig och ålderstigen att det är svårt att tänka sig i vilken mån han skulle kunna nära ett intresse för den undersköna kokotten.
En sevärd och tankeväckande upplevelse
Scenografen Roberto Plates ansträngning att skriva in pjäsen i en utsirad ram – en teater på teatern – hade också fungerat bättre om han lyckats uttrycka någon form av distans till den redan tungt utsmyckade teatern.
Men trots den överhängande känslan av kvävande bourgeoisie – Théâtre Marigny är stilenligt situerad på Champs Elysées – så är Adjanis Kameliadam en sevärd och oväntat tankeväckande upplevelse. Det är inte alla förunnat att både vara myter och kvinnor av kött och blod, njutningsföremål och subversiva, egna personligheter. Marguerite Gautier och Isabelle Adjani lyckas, båda två, med bäggedera.
Loading ...
