Bland de grekiska tragedierna finns det en figur som övergår det rent symboliska: Euripides Medea. Detta är en kvinna av kött och blod, som redan har ett våldsamt och mordiskt förflutet, och vars rasande förtvivlan över maken Jasons svek leder henne till den mest förbjudna och fruktansvärda av handlingar: Medea är modern som för att hämnas på sin otrogne man tar livet av sina två små barn.
Legendarisk scen
Det är på Avignon-festivalens mest fruktade och mest eftertraktade scen som en kanske legendarisk uppsättning av denna största av antikens tragedier äger rum, regisserad av Jacques Lassalle och med stjärnan Isabelle Huppert i huvudrollen. Påvepalatsets Cour d’Honneur, en utomhusscen inom palatsets historiespäckade murar där skådespelarna konfronteras med 2 800 åskådare, en bitande Mistralvind i den stjärnklara, kalla sommarnatten, och en akustik som tillhör de svåraste. Ändå är det här som de stora stjärnorna korats på den franska teaterhimlen: Antoine Vitez, festivalens grundare, och skådespelare som Gérard Phillipe och Maria Casarès. Ett framträdande på Cour d’Honneur är den högsta prestige som kan erhållas för såväl regissörer som skådespelare, och varje föreställning inväntas med spänning och vässade kritikerpennor. Avignons 54:e teaterfestivals Medea torde inte lämna någon besviken – och knappast någon oberörd heller.
Verkligt vatten
Den väldiga scenen, inramad av palatsets mäktiga stenmurar, är delvis förvandlad till ett hav av yttersta verkligt, nattsvart vatten. Scenografen Rudy Sabounghi har förbundit det minimaliska med det spektakulära i den till synes mycket enkla dekoren, där Medeas hemvist utgörs av en utskjutande halvö täckt med vit, sträv sand, steril med undantag för några vassa grässtrån som vajar i den tilltagande vinden. Det är kring vattnet som handlingen skapas, ett vatten som symboliserar både den landsfördrivna Medeas flykt från Colchien (i det nuvarande Georgien) till den grekiska staden Korint, och också den genomgående allusionen till döden, passagen över Styx.
Medeas hämnd – en teaterhistorisk repetition
På den lilla halvön, omgiven av sina ännu lekande och skrattande barn, samt den oroliga trotjänarinnan som fruktar ett kommande, dödligt drama, vandrar så Medea i ångest och förtvivlan över de nyheter som Korints kung Créon har delgett henne : hennes make Jason, för vars skulle hon redan mördat sin egen bror och gått i landsflykt, och som hon själv hjälpt att bli utnämnd till kunglig hjälte genom att hemföra det magiska Gyllene Skinnet, har lämnat henne och deras två barn för att gifta sig med Créons dotter. För att inte det blivande, äkta paret ska störas vill därför Créon åter driva Medea i landsflykt. Jason, den opportunistiske lycksökaren, försöker övertyga Medea om att hans svek har ett högre syfte: genom giftermålet med kungadottern ska barnen skyddas och deras framtid säkras. Medea själv, säger Jason hycklande, ska inte heller behöva lida brist på något så länge hon lovar att inte använda några av sina vanliga häxkonster för att skada Jason och hans nya fru. Men Medea, galen som en skadskjuten tigrinna, tänker inte låta sig invaggas i några falska förhoppningar. Hennes väg är redan kantad av en död och en förgörelse som är utan återvändo. För att hämnas på Jason beslutar hon i hopplös förtvivlan att sätta det kungliga slottet i brand, och dödar därefter sina egna barn. När allt är förlorat tar hon så sitt eget liv, och uppenbarar sig för Jason som en vålnad tillsammans med de två döda barnen, och kramar den sista droppen ut hämnden genom att neka honom att begrava sina söner. I stället för hon dem själv över det mörka vattnet, bort till dödsriket bortom allt hopp och liv.
Bländande och tragisk Isabelle Huppert
Isabelle Huppert, välkänd från filmduken och mångfaldigt prisbelönad för sina starka kvinnoroller som i Bob Wilsons uppsättning av Virginia Woolfs Orlando, är en gnistrande Medea. I en roll som är så uppenbart laddad med passionerat våld och tragisk ondska lyckas hon med det säregna konststycket att skapa en verklig kvinnofigur, vars öde inte bara är resultatet av bekymmerslösa gudars hänsynslösa tärningsspel, utan tvärtom skapas av mänskliga gärningar och lustar. Hupperts Medea är en skoningslös mor och en till galenskap svartsjuk hustru, men hon är också – kanske framför allt annat – en desperat kvinna vars kärlek drivit henne till familjemord och evinnerlig ensamhet. I sin bländvita, fotsida klänning där det svarta vattnets vågor reflekteras som det egna ödet utgör hon en kraftfull, mäktig och skakande bild av sorg och ensamhet hennes exil fullkomlig, bokstavlig och bildlig, eftersom hennes livskraft från början vänt sig till ren destruktivitet. Visst är hon skyldig. Men efter döden spelar varken skuld eller oskuld någon roll.
Loading ...
