Wayne McGregor bildade Random Dance Company 1992 och fick genast stor uppmärksamhet med produktioner såsom Xeno 1, 2, 3, Labrax och AnArkos. Han inkallades dessutom som huskoreograf till Place Theatre i London. Wayne McGregors bakgrund är inte klassisk utan ligger mer åt den moderna dansen. Sin dansutbildning fick han på University College Bretton Hall i London och på José Limons skola i New York.
Idag är han 30 år och engagerar sig dessutom socialt genom att hålla i diverse workshops runt om i världen, speciellt då i utsatta områden som Rinkeby utanför Stockholm och motsvarande områden i andra länder. Ungarna från gatan bjuds in för att visa vad de kan och får chans att lära sig något nytt av Wayne och hans kompani.
The Trilogy
Arbetet med The Trilogy började redan 1997 med att Wayne tog ett sabbatsår och fördjupade sig i teknikens värld tillsammans med duktiga animatörer och programmerare. Själv fick han sin första dator vid fyra års ålder och har alltid sett på ”burken” som en medhjälpare till skillnad från generationen över honom som kanske till viss del har tagit avstånd från datorer och inte sett möjligheten att inkorporera dessa med dansen.
1998 hade den första delen i The Trilogy –The Millennarium – premiär och har sedan byggts på med Sulphur 16 (1999) och den sista – Aeon – som hade urpremiär under våren 2 000. Föreställningens olika delar gestaltar elementen luft, vatten, eld och jord och att välja dansare tog tid:
– Dansarna måste vara intelligenta, inte bara ha ett fysiskt uttryck, påpekar Wayne och ler stort mot Odette Hughes, en av dansarna som medverkar i uppsättningen.
– Att kunna införliva intellektet och ha viljan att själv se möjligheterna i rörelserna i samråd med mig är en förutsättning för att kunna ingå i truppen, säger han.
Ingenting för halvengagerade alltså.
Med ögon i nacken
Genom att använda sig av och integrera dataanimationsprogram för att få fram de för människan, omöjliga må vara osagt, men åtminstone oväntade och ovanliga rörelsemönster, och fläta samman dessa med den fysiska gestaltningen av dansarens kropp når han en ny dimension inom den moderna danskoreografin.
Programmet McGregor har använt som hjälpmedel för att bygga koreografin heter Poser och ger människan möjligheten att se vändningar och vridningar från alla håll samtidigt – en slags ögon i nacken. Programmet används vanligtvis för att bygga dataspel något som även det uppskattas av McGregor själv.
Som animationsprogram kan Poser även erbjuda koreografen mönster som inte går att uppfatta med blotta ögat. Och genom att spela in med DVD och köra frekvenserna baklänges skapas ”hopplösa” rörelser som går tvärtemot det vi är vana att se.
Virtuella dansare
Dessutom ges möjligheten att skapa virtuella dansare som projiceras och blandas med de fysiskt närvarande. Teknik och människa som ett enda varande. Eller beroende av varandra. Med filmiska och grafiska hjälpmedel skapar dansare och koreograf serier av rörelser som byggts ut till att omfatta tre delar – Trilogin. Men det är den mänskliga idéen som styr:
– Kroppen är alltid det centrala i mina koreografier, säger Wayne. Men med den nya tekniken kan jag nå nya insikter om kroppars möjligheter att nå extrema uttryck.
– Jag arbetar aktivt med mina dansare och ger dem uppgifter att lösa – ensamma eller i grupp. På så sätt drivs koreografin vidare och alla får känna på vart gränserna går.
Svensk dansare i kompaniet
Dansarna har alla en stor erfarenhet från scenen och kommer från Europa, Kanada och Australien. Även en svensk finns att skåda, Niklas Laustiola, och om arbetet med The Trilogy säger han så här:
– Att arbeta med Wayne är att våga mer. Han vågar mer alltså gör vi det också.
– Vi får använda delar av kroppen som man som dansare aldrig får användning för annars. Det kan vara ett tillbakadragande av armarna som en annan koreograf skulle skrikit åt, men i Waynes värld kombineras klassiska rörelser med moderna, och datorframtagna effekter integreras i den fysiska koreografin.
Men med enbart dansare skulle det inte bli någon föreställning. Ljuset, scenografin och musiken i The Trilogy har skapats av erkända och etablerade filmare, musiker och scenografer. Och extremerna avlöser varandra.
Så här har upphovsmännen till föreställningens musik – musikkollektivet zoviet*france – presenterat sig i en tidigare intervju:
”Vi är egentligen inte musiker så som man normalt använder termen. Vi har alla någon sorts vanlig musikalisk bakgrund med vi har övergett allt det där. Det vi arbetar med är ljud och ingenting annat. Det finns en hel värld av ljud och det är bara för oss att välja och vraka och plocka det vi vill utan några som helst begränsningar.” (zoviet*france, i Wire, september 1995
Kollektivet har varit på turnéer i Europa, USA och Kanada och ger vanligtvis ut plattor på Charm UK.
För ljusdesignen står Lucy Carter som i bagaget har en dans- och dramautbildning men som valde att etablera sig som ett ljusets härskarinna. Lucy har följt McGregor sedan starten 1992 men även hunnit med att medverka i föreställningar såsom Xerxes och Orlando för Early Opera Company och Pagliacci för Opera Holland Park.
Kostymerna är skapade av Ben Maher som är både dans- och designutbildad. Och som dansare har han en känsla för vad som fungerar på scen rent rörelsemässigt. Men som med alla delar av truppen som bidrar till trilogin, är det i samråd med Wayne som allt tagits fram. Han är navet kring vilket de olika kreatörerna är knutna. En framåt ung man som inte räds att experimentera.
Och det spännande resultatet går att skåda torsdagen den 26 och lördagen den 28 oktober på Storan på Malmö Musikteater.
Loading ...
