Du är på teater. Skådespelarna rör på läpparna. I ett par hörlurar hör du deras röster. Plötsligt bryter en annan röst in:
– Vill du känna dig mer delaktig i föreställningen? Tryck då på knappen under stolen.
Menar de dig? Du ser dig omkring. Du bestämmer dig för att prova och trycker till. En lätt knuff i ryggen när stolen glider fram mot scenen. En skådespelare vänder sig om och riktar varje replik rakt mot – just dig.
Att göra teatern up to date
Profilteatern är en av två större fria grupper i Umeå. I våras gjorde de Tabula Rasa – en stor produktion som använde sig av amerikansk långfilmsdramaturgi och badade i tekniska excesser.
– Avancerat ljus, videoprojektorer, stort surroundljud – som på bio fast 15 gånger bättre, säger Fredrik Lindegren som regisserade.
– Vi pratade mycket om att göra teatern mer up to date, att prova med ett modernare uttryck, säger scenografen Ulla Karlsson.
I Tabula Rasa spelade hon också Nefertite – den egyptiska drottningen som efter sex dotterfödslar äntligen bringar världen en son – Tutankhamon.
Tabula Rasa blev dessutom starten för ett samarbete med The Interactive Institute. Institutet arbetar tvärvetenskapligt och befinner sig mellan universitet och näringsliv.
Fylla informationsteknologi med mening
En vilja från institutets sida är att fylla ny informationsteknologi med mening. I Umeå finns deras studio Tools for Creativity där olika yrkesgrupper möts. Kontakter mellan institut och teater knöts vilket resulterade i projektet: Is there anybody out there?.
I Tabula Rasa satsades allt på ett kort och tekniken flödade. Det nya projektet skyndar långsamt. Ett tekniskt uttryck har valts ut: Ljudet.
Den 26 november ska idéerna testas i en föreställningsprototyp på Interactive Institute. Då ska två skådespelare finnas på scenen medan två åskådare sitter på flyttbara stolar. I hörlurarna hör båda åskådarna samma text, men inläst med olika attityder. Den femte personen i föreställningen är en spelledare som håller kontakt med åskådare och skådespelare och erbjuder påtaglig interaktivitet: ”Vill du att den gamle mannen på scenen ska dö? Vill du vara närmare berättandet?”
Framtiden
I den första prototypen finns bara ja- och nejfrågor, men i steg två skulle fler svarsalternativ kunna vara möjliga. En åskådare som svarar och reagerar uppmuntras – och tvärtom.
– Om man inte svarat på tre meddelanden tackar spelledaren för deltagandet, säger Fredrik Lindegren.
Steg två i projektet är en uppsättning för troligtvis 20-25 personer i publiken som skulle kunna bli verklighet under 2002. Planer finns också på att ha internetgäster som ser teaterrummet via en webbkamera och själva syns på en monitor. Internetgästerna får då också interaktiva erbjudanden av spelledaren och kan påverka skeendet.
Förhoppningen är att man genom att höja närvaron hos åskådare och skådespelare ökar publikens delaktighet och förstärker intrycket.
Vill främja samtalet mellan åskådarna
I steg ett finns inget angeläget budskap men en relevant diskussion. Utforskandet av formen kan användas till att stärka ett starkt budskap längre fram. Fredrik Lindegren tror att det kan främja samtalet mellan åskådarna:
– Efteråt märker de att de inte ens sett samma pjäs.
En paradox kan tyckas, men det faktum att man inte delar exakt samma upplevelse kan leda till intensivare diskussioner efteråt och i förlängningen ett starkare intryck. Publiken vet inte vad som är planlagt och vad någon av dem påverkat. Vems knapptryckning fick den gamle mannen att dö? Eller fanns det i manus?
Enligt Fredrik Lindegren finns det ingen som håller på med den här typen av empiriska teaterförsök i Sverige i dag.
– Teatern i Sverige är så pass resultatinriktad, säger han. För att kunna göra en föreställning som säljer måste man – särskilt som turnerande fri grupp – passa in i mallarna. Inte för mycket teknik, inte för många skådespelare, sätta en etikett på vad man gör: Är det barnteater, vuxenteater, dockteater?
– Med de avgränsningarna är det inte så konstigt att man fastnar i schabloner, tillägger han.
Möjligheter och visioner
När ett tekniskt uttryck skulle plockas ut ur Tabula Rasa och förädlas för Is anybody out there? föll också valet på det uttryck som Profilteatern visste var någorlunda tekniskt genomförbart.
De mer tekniskt inriktade medarbetarna på Interaktiva Instiutet såg gärna försök med augmented reality – utökad verklighet. I virtual reality går åskådaren in en helt annan verklighet. Augmented reality innebär att man ser den ”vanliga” verkligheten men med element av en annan verklighet inlagd. Profilteatern skulle kunna samarbeta med en teatergrupp på en helt annan plats men skådespelarna filmas, plockas upp som avatarer och projiceras i varandras föreställningar.
Det möjligas konturer suddas ut.
Loading ...
