När jag möter Ivo Cramér har jag svårt att tänka mig att han just fyllt åttio. Kanske är det för att han har den positiva energi som bara finns hos en som upplevt det mesta men som fortfarande är intresserad av allt. Hur har han då lyckats bevara sin energi trots ett helt liv i kulturens hetluft.
– När man dansar rör man sig mycket och då får man blod till hjärnan och kan tänka bättre.
Han tillägger med ett leende att han inte tänker sätta sig ner än på ett tag. Just nu är han upptagen med två produktioner för Kungliga baletten, Den förlorade sonen i maj och Medea i juni och fler uppdrag väntar.
Sandalapa bland tyllmumier
Cramér inledde sin karriär som modern dansare och koreograf på 40-talet. Då var det inte många som föreställde sig att han ett halvt sekel senare skulle hedras med en gala på Operan.
– Vi som var fria dansare kallades sandalapor och vi kallade de andra för tyllmumier. Jag uppträdde som solist i några enstaka aftnar på Operan. Men det var inte roligt att komma hit för de stod och tisslade och tasslade i korridorerna.
Han tillägger att de fria dansarna var väldigt idealistiska och otroligt ivriga. Och det behövdes nog, för det var inget lätt liv han, Birgit Cullberg, Birgit Åkesson och de andra hade valt. Till exempel fanns det inget ekonomiskt stöd, behövde man pengar fick man vända sig till banken.
Den förlorade sonen
Trots motsättningarna kom Cramér tillbaka till Operan som koreograf 1957 då man bad honom att sätta upp Den förlorade sonen. Men den ursprungliga baletten som han skapat tio år tidigare dög inte.
– De ville inte ha Lille-Bror Söderlunds musik. Han var ju vissångare och det var inte fint nog då på den tiden.
Det märks att Cramér fortfarande är upprörd över den dåvarande ledningens snobbism. Till slut enades han i alla fall med Operan om att istället beställa musik av Hugo Alfvén. Det blev en nationalromantisk blandning av folkdanser, låtar och fäbodpsalmer.
Denna version av Den förlorade sonen föll både ledning och publik i smaken och kom med tiden att utnämnas till Nationalbalett.
Att vara med sin tid
Cramér nöjde sig inte med två versioner, tio år senare 1967 gjorde han en ny version för Folkparkerna. Nu använde han riktig folkmusik, däribland nyckelharpa. Det var i början av den stora folkmusikvågen och man kan säga att det var typiskt för Cramér att vara med sin tid. Jag frågar honom om han tycker att det är viktigt att vara modern.
– Det beror ju på vilken publik man vänder sig till. Det finns ju en publik som är väldigt intresserad av allt som är inne och nytt. Sedan finns det en konventionell publik som gärna ser klassiska baletter. Men det är frågan om hur länge den typen av balett skall finnas kvar, det vet man inte riktigt.
Orden känns som en fläkt från den unge Cramérs dagar men tiden har mildrat honom och han tillägger att det nog ändå kommer att finnas ett behov av klassisk balett. Men för sin egen del vill han att det han gör på scenen skall kännas angeläget för en modern publik. Det gäller även när han återskapar baletter från sjuttonhundratalet, som nu senast Medea.
– När jag arbetar med barockbaletter väljer jag mänskliga teman som fortfarande är aktuella. Jag tycker inte att det är någon idé att göra ett musealt verk.
Så blev Medea något av det fräschaste och fräckaste som visats på Drottningholmsteatern. Därigenom blev den också ett uttryck för den positiva energi som gör att Ivo Cramér vägrar sätta sig ner.
Loading ...
