Verket skapades på initiativ av kompaniets ledare, Johannes Öhman, som också gav temat; det obegripliga i förlusten av ett människoliv. Detta tema ger verket en tyngd som aldrig blir patetisk utan snarare meditativ. Som åskådare upplever jag en möjlighet att försjunka i känslan – och en tolkningsfrihet.
Jacob består av två akter, sammanbundna av en scenförändring som får en symbolisk valör när scenarbetarna river upp golvet och brutalt förändrar existensvillkoren för dansarna. Den första akten är skapad av Örjan Andersson som bejakar och utmanar de klassiskt skolade dansarna. Ömsom rör de sig stelbent som om lederna upphör att fungera och ömsom kattlikt smidigt. I den andra akten ställer Caprioli ett klassiskt formspråk mot en upplöst organisk stil. Hennes akt inleds av ett stramt pas de deux av Jan–Erik Wikström och Marie Lindqvist. Som kontrast har Caprioli skapat en duett med Wikström och Nicolaus Fotiadis vars sköra sensuella sensitivitet överraskar och berör. Nästan omärkligt skapas associationer till det spel mellan struktur och kaos som uppstår i krissituationer.
Med ljusdunkel och reflexioner skapar Sethzman illusioner av skimrande vattenspeglingar eller en vattenyta som sluter sig över dansarna i Anderssons akt. Med ”mörkt ljus” skapar han en känsla av tomhet kring dansarna i Capriolis akt. I slutscenen ”översköljs” kören, som står uppställd bakom en semitransparent fond, gång på gång medan de sjunger sig igenom finalen av Andreas Tillianders laddade körverk. Ett verk där traditionella former genomkorsas av techno och som fungerar som emotionell klangbotten för koreografi och scenografi.
Jacob är ett verk att försjunka i och ett verk att återvända till.
Loading ...
