Få vuxna män att klä sig i fåniga, gulblå t-shirts under den strikta kavajen. Och unga, finniga och hämmade fjortonåringar att helt ohämmat löpa gatlopp över Medborgarplatsen och ropa ”JAAAAAAAA!!!. VI VAAAAAANNN!!
Jag är avundsjuk på byggjobbarna utanför redaktionsfönstret som efter Sverige-Argentina-matchen skriker ”SVERIGE SVERIGE SVERIGE”, så att Jarl Kulle skulle vända sig i sin grav av pur avundsjuka inför en så slående och uttrycksfull intonation.
Aldrig kommer kulturlivet att kunna nå lika många människor. Aldrig kan en teaterföreställning få lika många människor att lämna sina hem på samma sätt som en match på Globen. Därför kan bara en av dessa scener vara verklig:
Scen 1: Klockan 08.00 på kvällen. Kvalmig sommarhetta. Kvinnan ligger utsträckt på sängen endast iklädd trosor. Kliar sig lättjefullt på magen. Barnen springer runt och halvskriker lite lätt. Mannen står och rör i grytorna. Hetta, kvalmigt, svett. Så plötsligt aktivitet i sänghalmen: KULTURNYHETERNA. JAAAAAAA!!!!!!Kristofer.Lundström !!!!! JAAAA
Scen 2: Klockan 08.00 på morgonen. Kvalmig sommarhetta. Mannen ligger utsträckt på sängen endast iklädd kalsonger. Kliar sig lättjefullt på magen. Barnen springer runt och halvskriker lite lätt. Mamma står och rör i grytorna. Hetta, kvalmigt, svett. Så plötsligt aktivitet i sänghalmen: MÅÅÅÅÅÅÅÅÅL! VI VANN!!. MÅÅÅÅÅÅL. JAAAAAAAA!!!!
Nej, ingen het sexscen, utan matchen mellan Sverige-Argentina idag, den 12 juni, som vi alla vet hur den slutade vare sig vi är intresserade av sport eller inte. Det går helt enkelt inte att undvika den informationen. Åtminstone inte om man bor i en stad och har öppna fönster ut mot gatan. Inte lika många vet hur Hamlet slutar, trots en minst lika rafflande dramaturgi.
Det är bara att konstatera: Det spelar ingen roll hur sexig Kristofer Lundström är. Han kommer ändå aldrig att kunna uppnå samma emotionella effekt på lika många människor som sporten gör. Ingen vill ha hans svettiga skjorta trots att den är så mycket snyggare än det svenska fotbollslagets gulblåa t-shirts. Sporten är och förblir mer intressant än teatern för många människor.
Med den här krönikan vill jag dels bekräfta alla andras fördomar om den icke-sportintresserade kulturnissen, verklighetsfrämmande och fördrömd, och bjuder härmed upp till debatt, dels slänga ut ett frågetecken. Frånsett Ernst Brunner, Torbjörn Säfve och Björn Ranelid – finns det andra personer som överskrider den meterhöga gränsen mellan sportens och kulturens värld? Kort sagt, när får vi se en dagstidningsbilaga som heter ”kultur & sport”? Och nästa fråga, Vad är det som sportvärlden gör för att fånga så stor publik som inte kulturvärlden vet om?
Loading ...
