Svensknorska Maria Bonnevie fyller upp nära nog varje ruta i Jag är Dina – det hittills dyraste nordiska filmprojektet genom tiderna. Anna Hedelius har närskådat den stjärnbestrålade Dramatenskådisens obefintliga pormaskar.
Det må vara att Jag är Dina är pretentiös och att dess excesser i betagande nordnorska naturscenerier och i utmanande blickar från Bonnevie ibland står en upp i halsen, men det är ändå svårt att förhålla sig kall till den dramatiska historien om Dina. Vi möter henne först som liten bedårande flicka (Amanda Jean Kvakland), som mot sin vilja blir orsaken till att den älskade modern (Pernilla August) möter döden i en flod av frätande lut – en händelse som kommer att prägla hela hennes liv.
Den vuxna Dina (Maria Bonnevie) är hänsynslös och utmanande och vägrar att rätta in sig i 1800-tals livets sociala spel. Hon har en ständig närkontakt med modern och med döden. Hon dras till det farliga, finner sann glädje bara i musiken och lidelsefull njutning i erotiken. Dina är ingen sympatisk kvinna, men Bonnevie lyckas trots bristande nycklar i manuskriptet, göra henne så pass mångbottnad att det går att finna förståelse för åtminstone somliga av de destruktiva dåd hon utför mot såväl andra som sig själv.
Wassmos roman som grund
Jag är Dina bygger på Herbjørg Wassmos roman Dinas bok och det är möjligt att det i bokform går lättare att fördra Dinas ständiga kontakt med ”den andra sidan”. På film blir det dock mest parodiskt när Pernilla August återkommande träder fram som spöke iklädd långa fladdrande klänningar och ett bedrövat uttryck i ansiktet. Även Dinas äkta man Jacob (Gérard Depardieu) går efter sin död igen hemma på gården Reinsnes. Han har till slut tvingats inse att han i längden inte orkar matcha sin attraktiva hustrus furiösa aptit på sex och sena nätter, men ger henne ändå ingen riktig ro. Tyvärr är det inte med värdighet hans stelnade, förfrusna fötter tassar fram på salarnas ekplankor.
Problem á la Babels torn
Ytterligare ett problem är att man i denna internationella samproduktion har enats om att genomgående låta skådespelarna tala engelska, vilket stämmer illa överens med den ärkenorska naturen och nordiska spelstilen.
Trots allt – den som vill se prov på filmiskt finlir inom skådespeleri och gillar starka kvinnoporträtt bör söka upp närmaste biograf för att ta en titt på Maria Bonnevie i Jag är Dina.
Loading ...
