Att som Mireille Leblanc synliggöra en manisk åldring i marginalen med hjälp av den franske författaren Romain Gary är en strålande idé. Dels för att Gary var en genial stilist som förtjänar att hållas levande även utanför sitt hemland Frankrike. Dels för att den demente mannen så sällan problematiseras eller ens bereds plats, varken i det offentliga rummet eller på scen. Jag inser det först när jag ser originalet förkroppsligat så här av Tommy Håkansson.
Åke Parmeruds scenografi utgör sinnebilden för en psykiskt sjuk människas hem. Högar av glödlampor och tidningar trängs på golvet med klockor, resväskor, ett docklik och en gammal telefon. En massa kläder hänger på rad som i en secondhandbutik och en ljuskälla symboliserar alla ensammas bästa vän – tv:n. Framför den sitter han – den paranoide, bittre gamle gubben. Han som en gång ägde ett lovande intellekt men som degenererat till senil samlare.
Ur hans mun kommer kvasifilosofiska haranger och han klamrar sig skrikande fast vid gamla käpphästar. Han kräver sin plats och hävdar sitt människovärde – utan att någon hör.
Orden är ömsom sönderskakade, ömsom svävande och ibland klara som källvatten. Liksom dansarens rörelser. Här kan man inte tala om koreografi i ordets ytliga bemärkelse. Mireille Leblanc låter Håkansson ägna långa stunder åt att klia, hosta och skälla sig fram. Bara en och annan tillfällig rörelse avslöjar en fullfjädrad dansare under lagren av burksamlarkappor. Jag tycker om brytpunkten som blir till mellan ord och dans, och hade gärna velat se de där koregraferade ögonblicken någon gång bli till längre sekvenser. Men rörelsespråket förblir en gäckande skugga föreställningen igenom.
Monologen som kommer från Romain Garys roman Le Grand Vestiaire är givetvis fantastisk, och blir trovärdig genom Tommy Håkansson. Kanske är det just därför jag inte kan fokusera utan ideligen vill tänka på saker som jordgubbsland och apoteksmonopol.
Just såhär intensivt plågsamt och irriterande kan det vara att befinna sig i en störd människas närhet. Psykiskt sjukdom är överväldigande för omgivningen. En klassisk anhörigstrategi är att stänga av. Men hur äkta det än känns att Håkansson smackar på med sitt galenprat, så har Leblanc kört lite vilse om effekten blir att publiken förlorar kontakten med scenen.
Så kommer slutet, och hela berättelsen lyfter. Åke Parmerud släpper fram en ny ljudbild samtidigt som Tommy Håkansson blottar all sin utsatthet med några stapplande steg. Det är mycket starkt, och riktigt rörande.
Loading ...
