”Vi är tre systrar som inte är systrar. Vi är föräldralösa och vi har inte samma föräldrar. Därför är vi inte systrar, men vi är systrar.”
Gertrude Steins modernistiska texter som ligger till grund för Unga Klaras Jag är jag för att min lilla hund känner igen mig framstår i viss mån som gåtor även i vuxna öron. Inte helt självklara att basera en föreställning på som riktar sig till barn från tre år. Så djärvt är det, minst sagt.
Men kan man läsa Lennart Hellsings knasrim för småbarn så kan man väl spela Gertrude Stein för dem tänker jag och bestämmer mig för att släppa loss precis som den spelglada och indiskdansande ensemblen. För deras lekfulla spel lättar verkligen upp texten, så visst både lyssnar och skrattar barnen (dock är inte många treåringar just på premiären) i salongen – som tycks vara inredd för att påminna om Steins egen litterära salong. Här får åskådarna sjunka ner bekvämt i ett gäng brokiga seconhandsoffor istället för att sitta på obekväma plaststolar i gradänger eller kuddar på golvet. Och det är tur, för speltiden är över en timme.
Titelfrasen upprepas många gånger och även om den är ett slags påstående ringar den in föreställningens filosofiska frågeverksamhet. Vi får en mängd formuleringar kring identitetsbegreppet som yttrar sig i tokroliga och emellanåt rätt virriga rollekar. Här finns till och med en inbakad mördarhistoria. Lika lekpedagogiskt som Fem myror är fler än fyra elefanter ungefär – man frågar, dansar, sjunger och spelar sig fram ur olika vinklar utan att drämma till med något steltråkigt vuxensvar. Eller egentligen något svar alls, för frågan ”Vem är jag?” är det ju upp till var och en att klura vidare på.
Loading ...
