Jag gjorde Vietaskuppen på Norrbottensteatern

Vietas och Vittula klingar likartat. Detta är också ett slags ”Vittula 2”. Mycket känns igen från Mikael Niemis förra pjäs. Ett familjedrama, en skildring av Norrbottens inland från 60-talet då jobbarna börjar få löner som räcker till lite mer än brännvin och falukorv.
   Vattenfall bygger kraftstation i Vietas långt inne i den norrbottniska vildmarken. Det är påsken 1971. I en barack, inlåsta i ett kassaskåp, ligger lönekuvert med sammanlagt över en halv miljon kronor i väntan på utbetalning. Natten mot 22 april bryter sig två gärningsmän in i kassaskåpet underifrån och får med sig hela summan. Än i dag vet ingen vem som stal pengarna.
   Mitt i all humor är det egentligen existensen som står i fokus. Trots varmgarage och hushållsmaskiner är frågan om hur man lever det goda livet ändå obesvarad. Precis som i teaterversionen av Populärmusik från Vittula är det ett slags sorglustiga tablåer som staplas på varandra. En bra bit in i första akten handlar det heller inte alls särskilt mycket om någon kupp.
   Men Niemi har en känsla för tidsandans små detaljer. Det blir träffsäkra kollage om det första besöket på en Kinarestaurang, om hur man kokar skogskaffe eller plockar isär en B18-motor
På scen är det mycket den gamle räven Jalle Lindblad som äger showen. I rollen som familjefadern Petrus bär han upp blandningen av dyster glam och blir fundamentet som de andra kan simma runt.
Man får skratta, möta tidsandan och grubbla över den där livssorgen som ligger gömd under varje linoleummatta. Det där kassaskåpet då? Jo till sist får man, även om det känns sekundärt för själva pjäsen, faktiskt veta vem som egentligen gjorde den stora Vietaskuppen.