Jag har ett flygfotografi av kärleken på Teater Brunnsgatan fyra

Teater Brunnsgatan fyras lilla scen är helt vitmålad, som vore den en karikatyr av en trendig lägenhet. Hemma hos Johan Ulvesons spetsfyndigt Lugnska mansfigur Eldhagen, en kostymklädd före detta OS-medaljör i färd med att färdigställa livets bok, finns bokstavsformade möbler som understryker såväl pjäsens dekonstruktion av kärleken som dess degradering av romantiken till vardagsfunktion. Omkullvälta funkar K och E som bord, L är lampa och R fick bli kylskåp. Jag drabbas av en Fem myror-flash back men får inte ihop mitt alfapet förrän fondväggen öppnas helt och avslöjar att de två bokstäverna som saknas för att bilda ordet ”kärlek” står tryggt förvarade bland bråtet bakom scenen.
   Kajsa Reingardt knackar på i Sören Brunes scenografi iförd stickad klänning och med en röd, reservdunksformad handväska under armen. Hon vill låna bensin, men blir kvar. Huruvida hon är eller inte är den Solveig Fuskmocka som frekvent diskuteras med de typiskt Lugnska, poetiska replikduellerna, så framstår hon åtminstone som en potentiell ställföreträdare. En tolkning är att Reingardts Solveig ingår i den revy som passerar framför Eldhagens ögon innan han sjunker död ner på golvet i sin lägenhet. Möte, romans, bröllop och skilsmässa avhandlas underhållande tänkvärt och vilt flankerat av ovidkommande passager (om bland annat kulturelit) men med sedvanliga känslor och osedvanligt teatrala spelstilar. Ett urklassiskt shownummer dansas också fram till ett nykomponerat Benny Andersson-original och Ulveson avslöjar, i en underbart rolig scen som närapå spräcker motspelerskan, att hans register minsann omfattar äkta Dramatendiktion. Rejäl valuta för biljettpengen med andra ord.