En av Englands främsta unga dramatiker, Sarah Kane, hittades den 20/2 1999 död i sin lägenhet i London. Vid 28 års ålder hade hon kommit fram till att hennes liv var över. Hon lämnade efter sig fyra färgstarka och i pressen både hyllade och utskällda pjäser samt ytterligare ett helt nytt stycke: 4.48 Psychosis.
I ett avskedsbrev skall Sarah Kane ha skrivit, att hon ville att denna sista pjäs – trots omständigheterna – skulle spelas. I ett turné-erbjudande – från tiden strax före självmordet – från Actors Touring Company beskrevs 4.48 Psychosis så här: ”Pjäsen kommer att utforska teman som kärlek och förtvivlan, den sorts desillusion som hör ungdomen till och självupptagenhet med romantiska undertoner.” Men det blev ingen turné, Sarah Kanes anhöriga drog tillbaka stycket.
Men under rubriken ”Sarah Kane Season” har Sarahs fem pjäser nu spelats – två av dem gavs dock endast i form av en repeterad läsning – på Royal Court Theatre vid Sloane Square i London. I början av juni 2001 spelades dels originaluppsättningen av Crave i regi av Vicky Featherstone samt Sarah Kanes sista pjäs 4.48 Psychosis i regi av James Macdonald, som satt upp flera av Sarah Kanes pjäser.
Gav de språklösa en röst
Dramatikern, regissören och skådespelaren Jeremy Weller – mannen bakom succépjäsen Mad – berättade när han gästade Teaterhögskolan i Stockholm i början av oktober 1999 att han varit nära vän till Sarah. Han hade varit på den minnesstund som Royal Court Theatre i London anordnade med anledning av Sarah Kanes död. Ingen mindre än Harold Pinter hade hållit tal under minnesstunden.
Det som Jeremy Weller i synnerhet hade tyckt om Sarah för, var hennes kompromisslösa kritik av teatern och hennes arbete för att ge de språklösa en röst. Sarah Kane har själv hävdat att det var när hon såg Mad som hennes teatersyn förändrades. Pjäsen, som handlar om en regissör som annonserar i Edinburghs lokalpress efter kvinnor med erfarenhet av psykisk sjukdom för medverkan i en pjäs, förändrade Sarah Kanes världsbild. Mad skapade hos henne ett ideal och en stark tro på teatern som medium: ”Om teater kan förändra människors liv, så innebär det att teatern även kan förändra samhället då vi ju alla är en del av det.”
Uppmuntrades till att skriva för scenen
Hösten 1998 deltog jag i seminariet ”New Words, New Language, New Theatre – The Playwright and the Theatre” i Köpenhamn. Det var Københavns Internationale Teater som tagit initiativet till seminariet och det hela gick av stapeln på Huset i Magstræde den 28-29 november. Bland deltagarna märktes bland andra Graham Whybrow från The Royal Court Theatre, Jack Bradley från The Royal National Theatre, Philip Howard från The Traverse Theatre, Max Stafford-Clark från Out of Joint, Vicky Featherstone från Paines Plough Theatre och Sarah Kane.
Gruppen hade med sig två gästspel: Sarah Kanes Crave och en reading av pjäsexperimentet Sleeping around. Pjäserna var det direkta resultatet av det arbete för att ta fram ny, brittisk dramatik som Paines Plough Theatre Company i flera år bedrivit. Sarah Kane uppmuntrades till att skriva för scenen av grupper som Paines och Royal Court Theatre. Det är detta aktiva arbete från institutionernas sida som skapat förutsättningarna för en ny brittisk dramatikergeneration, som kommit att kallas ”Dom unga vilda” som ofta skriver en ”In-Yer-Face Theatre”: en rätt-upp-i-ansiktet-teater.
Seminariets höjdpunkt blev utan tvekan framförandet av Crave med efterföljande diskussion. Crave är ett säreget stycke som genom fyra röster – en sorts urban kör – kartlägger ett mänskligt psykes sönderfall. I stycket, som hon dedicerade till vännen Mark Ravenhill, slår Sarah Kane fast: ”Jag skriver sanningen och den dödar mig”.
Våldet i pjäserna en öm punkt
Efter föreställningen – i vilken Sarah Kane själv hoppade in i som aktör då en skådespelare i ensemblen plötsligt blivit sjuk – fick jag en pratstund med henne. Med blossande kinder berättade hon att hon just påbörjat arbetet med en ny pjäs – 4.48 Psychosis – och att hon tyckte debatten under seminariet blivit hycklande vördnadsfull: ”Alla tycks tro att all dramatik som skrivs i England är så otroligt bra. Men sanningen är att den till ungefär 90% är skit. Men 10% innebär i varje fall att några bra pjäser ser dagens ljus.”
Eftersom jag då just hade läst Sarahs tidigare pjäser – Blasted, Phaedras Love och Cleansed – och både fascinerats och förvånats av dessa pjäsers blandning av brutalt våld och vackra, poetiska bilder – ville jag passa på att fråga henne om hon inte tyckte det var problematiskt hur man skall gå till väga för att gestalta den sortens våld på teaterscenen. En skugga föll över hennes ansikte och jag förstod att jag oavsiktligt träffat en mycket öm punkt.
Hennes pjäser hade i brittisk press – vilket jag då inte hade en aning om – starkt kritiserats just för sin brutalitet. Med ett om möjligt ännu mer reserverat tonfall än innan förklarade hon att våldsskildringarna i hennes pjäser snarare hämtar stoff från Bibeln eller den grekiska mytologin än från vår tids film- och underhållningsvåld, och att det inte har något med naturalism att göra. Och därmed var samtalet avslutat.
På kvällen frågar Vicky Featherstone om jag vill spela biljard med henne och Sarah men jag avböjer: Sarahs sammanbitenhet gör mig nervös och jag känner att jag inte vill tränga mig på.
Lynchades i pressen
Dock måste man ändå säga att frågan inte är tagen ur tomma luften. Blasted, som hade premiär på Royal Court Theatre den 12 januari 1995, beskrevs bland annat av Daily Mail som ”ett avskyvärt stycke smörja”. Inte desto mindre blev Blasted en enorm succé. I pjäsen våldtar journalisten Ian sin flickvän på ett hotellrum i Leeds och sedan, i det söndersprängda rummet, blir han själv våldtagen av en soldat som suger ut hans ögon. Blind och döende äter han på ett kallnande spädbarnslik.
Teaterns konstnärlige ledare Stephen Daldry, som tvingades försvara pjäsen i BBC:s nyhetsprogram, jämförde kritiken mot Blasted med skandalen kring John Osbornes Se dig om i vrede på samma teater 1956. Den brittiska pressen ägnade månader åt att lyncha Sarah Kane, men auktoriteter som Edward Bond (som själv fick utstå mycket spott och spe för sin pjäs Saved vid dess premiär 1965) och Harold Pinter tog hennes parti.
Harold Pinter sa i en intervju i The Daily Telegraph att Sarah Kane tog upp ”något faktiskt och sant och fult och smärtsamt” om vår tid som ingen ville kännas vid och att det var av den anledningen som hon fick så oförtjänt mycket kritik. Man bör ha i åtanke att Blasted skrevs mitt under det att kriget i det forna Jugoslavien rasade – 1993 under belägringen av Srbrenica. Etnisk rensning och så kallade ”Death-rape-camps” var en påtaglig realitet mitt i Europa. Det våld som Sarah Kane skildrar i Blasted måste ses mot den bakgrunden för att bli begripligt.
”My main source of thinking about how violence happens is myself, and in some ways all of my characters are me. I write about human beings and since I am one, the ways in which all human beings operate is feasibly within my understanding.”
– SARAH KANE
Kärlekens olika sidor
I Sarah Kanes andra pjäs, Phaedra´s Love, tillbringar Hippolytus sitt liv framför tv:n. Han äter junkfood, leker med avancerade elektroniska leksaker, leker med sig själv. Han är en sex- och människomissbrukare, till synes utan samvete. Phaedra, Hippolytus styvmor, förälskar sig i honom.
Phaedra´s Love, som också den fick utstå mycket kritik – och som Sarah själv regisserade – hade urpremiär på The Gate Theatre i London den 15 maj 1996.
Sarah Kanes tredje pjäs, Cleansed, utspelar sig på en institution av något slag – ett fängelse eller ett mentalsjukhus – en plats som skapats för att skaffa undan individer som inte passar in i ett totalitärt samhälle. I pjäsen skildrar Sarah Kane en grupp interner som försöker frälsa sig själva med hjälp av kärlek. ”Very Puccini” sa Mark Ravenhill efter att ha läst stycket. ”Well, I am in love” svarade Sarah Kane.
När hon var färdig med Cleansed satte hon upp Büchners Woyzeck. Mark Ravenhill berättade i en intervju att det var den svartaste tolkning av Woyzeck han sett. ”What happened?” frågade han Sarah. ”Well, I fell out of love” svarade hon helt enkelt.
I titeln till Sarah Kanes sista pjäs, 4.48 Psychosis, syftar ”4.48” på det klockslag tidigt på morgonen då kroppen vågar utföra den handling som ger själen ro. Pjäsen är ett långt farväl, en nedstigning i en självmördares psyke. Det är en vandring så svart, att flera personer lämnade salongen under föreställningen på Royal Court den 9 juni i år.
Referenser till T. S. Eliot
Jag såg även uppsättningen av Crave på nytt – fast denna gång fanns förstås inte Sarah Kane på scen. Det var en märklig upplevelse: som ett slags bokslut över de år som gått sedan föreställningen i Köpenhamn. I applådtacket ser jag en skylt bakom scen: ”Danger! Void behind”. Ja, det var så det kändes: bortom denna punkt finns bara en tomhet.
I Crave finns det referenser till T. S. Eliots dikt The Waste Land från 1922. Bildspråket liknar ett landskap lånat från sekvensen ”The Burial of the Dead”.
Sarah Kane skrev Crave under signaturen Marie Kelvedon, en fiktiv person som skulle ha vuxit upp i Tyskland och som 25-åring kommit till England för att studera. Namnet Kelvedon tog Sarah från den stad i Essex som hon växt upp i. Marie Kelvedon skulle bland annat ha publicerat dikter i en belgisk tidskrift: ”Onzuiver” – det betyder ”Oren”.
Kanske ville hon vid den tiden frigöra sig från Sarah Kane – dramatikern Sarah Kane – som blivit så besudlad av kritikernas smutskastning.
“There isn´t anything you can´t represent on stage. If you are saying that you can´t represent something, you are saying you can´t talk about it, you are denying it´s existence.”
– SARAH KANE
Bokförlaget Methuen gav nyligen ut The Complete Works of Sarah Kane – en bok vars slutgiltiga titel får en att rysa av obehag. I volymen ingår manuset till kortfilmen Skin, som handlar om hur en ung man – Billy – som är skinhead mördar en svart man under ett bröllop. På ett omedvetet plan förkrossad av vad han gjort söker han upp den enda människa som han tror kan ge honom tröst: en svart kvinna han sett genom fönstret på andra sidan av gatan. Kvinnan – Marcia – tar emot honom, de tillbringar en natt tillsammans. Under denna natt förstår vi att kvinnan stått i en nära relation till den mördade mannen. Men hennes känslor är blandade, hon både hatar och älskar den spenslige Billy. Hon både tröstar och straffar honom: hon rakar av honom allt kroppshår. Påföljande morgon låter hon honom gå. Han försöker ta sitt liv genom att äta sömntabletter. I slutscenen – naken, blåslagen och halvt medvetslös – gråter han ut i armarna på en gammal svart man som bor i fastigheten och som av en händelse hittat honom – och därmed räddat hans liv.
Effekten på publiken var helig
Sarah Kane var akademiker och väl påläst när det gällde både modern och klassisk teater. Hon hade en lidelse för form och funderade mycket över teaterns roll i dagens samhälle och konstens betydelse för individen. Framgång brydde hon sig inte om, men betydelsen av hennes verk – effekten på publiken – var helig för henne. Hon kallade sina pjäser för ”experiential theatre” – erfarenhetsteater: föreställningar som blir till livserfarenheter och inte endast intellektuella upplevelser.
Om Blasted har hon sagt att hon ”vill få oss att minnas saker vi inte har upplevt, för att vi skall kunna förhindra att de sker.” Hon ville chocka publiken – inte moraliskt, utan så som man chockas när man faller nedför en trappa. Teater skulle för Sarah Kane vara en fysisk upplevelse. En renande katharsisupplevelse, snarare än kritiskt, distanserat förnuft.
”Much more important than the content of the play is the form. All good art is subversive, either in form or content. And the best art is subversive in form and content.”
– SARAH KANE
Granskar människans inre krafter
Sarah Kanes dramatik präglas av en kompromisslös granskning av de inre krafter som – oavsett vi vill kännas vid dem eller ej – trots allt är det som gör oss till människor: känslor som hat, lust och rädsla. Vad Sarah Kane gör i sina pjäser är att granska och beskriva – utan att moralisera över – hur människor i utsatta situationer agerar. Den massiva kritiken som Blasted fick, bemötte hon med att säga: ”Jag utsätter mig hellre för defensiva skrik än att passivt bli till en del utav en civilisation som har begått självmord.”
Hon menade att det var förvånande att pressen reagerade så starkt på hennes pjäs istället för på det verkliga våld som utspelade sig på Balkan. ”Vad har en vanlig våldtäkt i Leeds att göra med massvåldtäkt som en sorts krigsföring i Bosnien?” För Sarah Kane var svaret självklart: ”En hel del.”
Vem var då egentligen Sarah Kane? Det är naturligtvis omöjligt att svara på. Mitt personliga intryck är att hon var en människa med en enorm livslust som kämpade för sin värdighet. Men där fanns ett sår som inte ville läka. I en nekrolog i DN stod att läsa, att Sarah Kane fått en strikt katolsk uppfostran – Sarah växte upp i ett strängt religiöst hem och hennes föräldrar var så kallade ”born-again christians” – och att hon som 17-åring känt sig tvungen att bryta med sin tro och sin familj. Det fick mig att tänka på uttrycket ”att välja mellan kulan eller korset”: under förra sekelslutet fanns det författare som, när de inte längre kunde vidmakthålla sin tro på världen och människorna, ställdes inför den av verkligheten svikne idealistens sista vägskäl. I Sarah Kanes fall var korset – med tanke på hennes bakgrund – inte en möjlighet. Kanske var det därför hon valde ”kulan”.
A: Free-falling
B: Into the light
C: Bright white light
A: World without end
C: You´re dead to me
M: Glorious. Glorious.
B: And ever shall be
A: Happy
B: So happy
C: Happy and free
Ur Crave av Sarah Kane
Loading ...
