Familjeinferno som rockrevy

En mor ska till att dö. Patetisk är hon i sin sköterskeuniform, peruk och med en garderob full av tomma bag-in-box. Margareta Byström är ömsom ömkansvärd, ömsom vedervärdig i rollen som modersmonstret – hon som bara tänker på sig själv och kräver detsamma av dottern och sonen. Där sonen (Andreas Rothlin Svensson) ohejdat lever ut sitt hat och har blivit en rotlös vagabond har dottern (Nina Fex) gjort kärleksplikten till sin. Hon är söndertrasad i själen och låter kärlekslösheten gå i arv till den egna dottern (Josefin Ljungman).
   Jag tänker på mig själv är en rapsodisk pjäs, där vi via snap-shots av en familj undan för undan målar upp en ganska ohygglig bild av det helvete de lever i. Undan för undan fylls också de inledningsvis närmast serietidningsartade figurerna med kött och blod. Om vi i första akten mest fnissar lite nervöst åt de manierade utbrott de levererar blir det i andra akten lättare att på djupet beröras av deras ångest. 
Moment: teaters Andreas Boonstra har humorn och respektlösheten som främsta stilgrepp. Han väjer inte för det överdrivna och överspelade  – det gör att det stundtals blir en vansinnigt rolig familjesåpa vi bevittnar. Rocklåten med väsenslika Kristina Törnqvist som extatisk sologitarrist och Eva Rexed blå i ansiktet av ansträngningarna på saxofonen är värd besöket bara den. Så David Mjönes med sitt kommenterande flygelspel mellan scenerna – ett inbäddande och uppfriskande stilbrott till det svarta i texten.
   Ändå blir det aldrig riktigt utmanande. Iklädda Dramatenkostymerna blir både Marianne Lindberg De Geer och Andreas Boonstra alltför rumsrena. Jag hade hoppats på en trotsig käftsmäll, men sitter mest och begrundar eftertänksamt.