”Jag vill se koreograferna slåss!”

Av vanten bidde en tumme och frustrerat tänker jag att scenografen och ljusdesignern Jens Sethzman hade alldeles rätt när han i den inledande diskussionen frågade sig vad det var för fel på tillväxten i den Svenska dansen. Men egentligen är det nog inget fel på tillväxten, det är nog snarare formen på tävlingen… Fy på mig! Koreograf 2007 fick ju inte kallas tävling. Trots att den hade fyra nominerade tävlanden, en jury och ett pris på 100 000 riksdaler till vinnaren påpekades nogsamt att det här inte var en tävling.
   Kanske var det för att ta bort tävlingskaraktären som kvällen inleddes med en diskussion om vad koreografi borde vara, ett i sig bra initiativ. En annan kväll. Den här kvällen ville publiken – där majoriteten verkade vara supporters till de tävlande – se ny svensk koreografi, inte diskutera den. 

De tävlande, som valts ut av en grupp framstående aktörer inom den svenska dansen, hade fått möjlighet att skapa var sitt verk à 15 minuter på Dansens Hus bekostnad. Det var Martin Forsberg med In Style with pleasure, Björn Säfsten med In trembling space, Jeanette Langert med tvådelat och Ingrid Rosborg med PUMA.
   Det mest påtagliga med verken var att de var så lika, oförargligt hyfsat sammansatta och helt motsvarande vad man kan förvänta sig, men hoppats slippa se, av ”koreografer under utveckling”. Och jag förstår juryns val – trots att de inte presenterade någon motivering – av Björn Säfsten som vinnare. Duetten för två kvinnliga dansare var konsekvent genomförd, ackompanjerades av lagom avancerad elektronmusik samt en stramt återhållen video. Ett korrekt verk, men knappast något som väcker förväntan.

En helt annan känsla var det när jag såg Jeanette Langerts förra verk, solot Mera Mera, ett verk som bildligt talat tryckte upp publiken mot väggen, det gjorde inte hennes nya tvådelat. Men Mera Mera bevisar att Langert har potential och kanske är det också fallet med de övriga deltagarna. I så fall måste man fråga sig om det var formen på tävlingen som ledde till det utslätade resultatet. En tävling för ny koreografi borde först och främst vara en öppen tävling som välkomnar många olikartade bidrag från många olikartade koreografer.
   Det viktigaste med nya koreografer är att de uppmuntras att experimentera fritt. Jag ser hellre vilda ofärdiga verk med spännande idéer än ”ordentliga” verk gjorda enligt regelboken.   

Gärna en Koreograf 2008 men då vill jag se en tävling som inte skäms för att vara tävling. Jag vill se koreografer som våndas, koreografer som kämpar, som satsar hela sitt jag i varje steg. Jag vill se koreograferna slåss!