De tre pjäserna är Nilen, Traum och Sal P, alla tre uppsatta på Dramaten i regi av Pia Forsgren. Operan är Staden i Lars Rudolfssons uppsättning på Kungliga Operan i Stockholm. Av någon anledning saknas Frostensons första dramatiska stycke, Sebastopol, som sattes upp av Jean-Claude Arnault i Stockholm i två omgångar under åren 1988 och –89.
Med avstamp i Freud och Lacan
Sigfridsson inleder sin avhandling med att redovisa sina utgångspunkter. Hon förklarar överskådligt Sigmund Freuds och framför allt den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teoretiska modeller. I det senare fallet förenklar hon något. Sedan ger hon sig in i själva analysen av de olika texterna. Hon relaterar till och monterar in de olika huvudpersonerna i Lacans tre ”ordningar” – den reala, den imaginära och den symboliska. Det handlar om jaget och dess tillblivelse genom och i relation till språket, talet och ”den andre” som alltså är den talandes objekt, det vill säga en annan människa. Hon undersöker också rollfigurernas position ur ett språkligt och kulturellt betingat genusperspektiv. Undersökningen är noggrant genomförd och redovisas i ett sakligt, nästan lite torrt akademiskt tonfall. Det råder inget tvivel om att författaren är väl bevandrad i psykoanalytisk teori.
Problematiskt utgångsläge
Här finns dock ett i mitt tycke grundläggande problem: genom att mycket konsekvent behandla de fiktiva rollfigurerna som levande, reella människor uppstår vad man kanske skulle kunna kalla ett systemfel. Sigfridssons sätt att närma sig Frostensons texter och rollfigurer – som vore de levande – kommer i själva verket att säga mer om Lacans teoretiska modell än om texterna i sig. Detta är naturligtvis också intressant, men jag misstänker att det kanske inte var författarens ursprungliga intention. Rent vetenskapligt kan jag faktiskt inte se att Sigfridsson har någonting nytt att komma med; det enda hon egentligen lyckas säga, om man nu ska hårddra det hela, är att hon tycker om Katarina Frostensons dramatik.
Loading ...
