Absurt mysteriespel om undergång

Absurdismen är inte att ta miste på. I centrum står två välklädda, välartikulerade par, utplacerade i ett sobert vardagsrum med transparenta väggar. Snart får de sällskap av en femte person i form av grannfrun Joy (Ann Petrén). Men är hon verkligen den hon utger sig för att vara? Och vem är det som spanar på dem med kikare i trädgården? Och varför stängs vattnet plötsligt av? Föreställningen har en air av mysteriespel, förstärkt av Ulf Dagebys illavarslande musik och Ulf Brantås suggestiva ljussättning. Mitt i detta står Gid (Jakob Eklund) med sitt brännande uppdrag: att rädda världen. Han talar med världssamvetets röst när han framför sina ändlösa deklamationer om den förestående avgrunden. Men hans inlevelserika orerande utgör knappast någon sanning. Han tar om och förbättrar, avbryter och avbryts.
   Runge leker med vår längtan efter en enkel lösning, efter att stilla vårt dåliga samvete, en lek som i sin absurdism lockar till skratt, men som också distanserar. Med en ensemble som den här spelar det mindre roll. Sanna Kreppers Deb med sina tändsticksben; trulig, bräcklig och full av motstånd, Jakob Eklunds desperata Gid, fullständigt övertygande i sitt sammanbrott, Pernilla Augusts Laura med sin hypnotiserande röst och sitt clownbleka, intensiva ansikte, Francisco Sobrados latent aggressiva Leo och så Ann Petréns oefterhärmligt lakoniska Joy. De behärskar Runges text totalt och framför den med en säkerhet som blåser bort alla tvivel. Med skådespelare som dem kunde Runge ha iscensatt telefonkatalogen.