Teater Tillsammans är en stockholmsbaserad ideell teaterförening som vill verka för ungas samhällsengagemang. Framför allt genom att lyfta fram tysk dramatik som inte spelas så ofta. Efter lovordade iscensättningar av Rainer Werner Fassbinder, Gerhart Hauptmann och Lily Axster är de nu aktuella med Jaktscener från nedre Bayern av Martin Sperr.
Gruppens konstnärliga ledare, tyskfödda Julia Beil Amarilla har både översatt och regisserat pjäsen. Men också skapat den rena enkla och kongenialt användbara scenografin av spånskivor, ett av lastpallar hopbundet golv, och några nävar jord. En kärv och rustik inramning till detta efterkrigsdrama som skildrar hur människor i en liten tysk by, trots befrielsen från bombraider och matransoneringar, med nitisk entusiasm söker syndabockar att stöta ut.
Skördetidshettan, som effektivt förstärks av gult ljus, är lika kväljande som den tjocka stämningen av fördomar och misstänksamhet, bybornas själva livsluft. I fokus för hatet står en homosexuell man. Men intoleransen, dubbelmoralen och det virala skvallret räcker till för att förgöra även andra sexuellt stigmatiserade eller den som är mentalt svag. Frågan om vilka som tillåts tillhöra den sociala gemenskapen och hur grupptänkande blir grogrund till en förföljelse är det väl ingen som inte känner igen från dagens Europa.
Den fina unga ensemblen, genomgående ekiperade i flera nyanser av brunt, befinner sig ständigt närvarande på golvet eller vid dess sidor och avlöser varandra i scener av vardagssysslor under pladder, kärleksgnabb och såriga relationsuppgörelser. Några partier utspelas bakom hemmets slutna väggar där dialogen lite oavsiktligt sipprar ut för allmänheten att höra.
Det ska sägas att jag såg ett genrep. Och avsaknaden av det avgörande blodomlopp som uppstår mellan scen och en full salong gör att betyget kanske blir lite orättvist. Sperrs karga text tacklar de tio skådespelarna med sina enskilt unika erfarenheter och lite varierande grad av professionalism, tillika spelstil och energi. Men under föreställningens gång lyckas alla, utifrån egen röst, färg och förutsättningar, mejsla fram komplexa karaktärer som berör på riktigt.
Jag sitter naglad vid den visuellt effektiva otäcka nattliga jaktscenen där pengavittrande bybor dreglar inför nedläggningen av sitt ”avvikande” byte. När hela truppen som i en kombination av brechtiansk ”verfremdung” och Wolf Biermannsk kampsång brister ut i Pete Seegers Where Have all the Flowers Gone (på tyska). Då är i jag helt med på noterna.
Vad finns det att inte gilla med en teatergrupp som med höga konstnärliga ambitioner och innovativa uttryck gör oss påminda om den tyvärr alltid lika aktuella jaktsäsongen på de som inte passar in? Wann wird man je verstehn? When will they ever learn? Lär dom sig aldrig nåt? Som sången säger.
Loading ...
