Riksteatern har åter gett sig ut på turné med Jam All Stars, ett koncept som drog igång förra året där spoken word blandas med konsert, dans och humor. Här finns med andra ord någonting för alla smaker. Att resultatet sedan spretar säger kanske sig självt. Det är onekligen mer som skiljer än förenar de artister som presenteras under kvällen. Men frågan är om det egentligen spelar någon roll.
Bäst fungerar de komiska inslagen. Den första att göra entré är Kristiina Viialas sträva och föga insmickrande figur. Hon visar en sällsynt komisk tajming i sina korthugget frispråkiga monologer varvade med energiskt medryckande dansnummer.
Hon flankeras av Mattias Franssons och Sissela Benns aparta karaktärer. Han gör Mikal, en omständlig och chevaleresk, prins Valiant-friserad svartrockare och hon hans granne, den beigeklädda, kontaktsökande och nitiska styrelsemötesivrande Zeke Palm. Mötet dem emellan bjuder på både rörande och hysteriskt roliga scener.
Britta Persson och Per Nordmark framför melankoliskt finstämd pop med stor säkerhet och fullt konsertljus. Tyvärr tar känslan av pausmusik överhanden eftersom musiknumren, trots några få tappra försök, aldrig riktigt införlivas i den övriga föreställningen.
Den som avviker mest från den övriga ensemblen är annars Johannes Anyuru, vars grymma, nattsvarta poesi slår hål på föreställningens i övrigt lättsamma yta. Det är vackert och hemskt, men någonstans blir uppgiften honom övermäktig. I sin prassliga orange plastoverall blir han lika mycket av en figur som de andra och det allvar som skulle kunna lyfta föreställningen sänker den.
Men samtidigt som det knakar betänkligt i fogarna finns där något som knappast går att värja sig mot, en oslipad charm och ett stort bultande hjärta.
LÄNK
Se hela turnéplanen på Riksteaterns hemsida
Loading ...
