Det kokar i jämställdhetsgrytan. För att nämna några av de senaste nyheterna i ämnet: På internationella kvinnodagen i måndags gick tre tunga ordföranden inom kulturvärlden, Kulturrådets Kerstin Brunnberg, Svensk scenkonsts Ingrid Dahlberg och Teaterförbundets Anna Carlson, ut med en gemensam aktion under rubriken ”Mer jämställd fördelning av makt och resurser inom scenkonstområdet” där syftet är att ansöka om öronmärkta pengar från regeringsnivå för att utveckla jämställdheten inom scenkonsten.
Och i onsdags presenterades siffrorna i Svensk teaterunions uppdaterade publikation På spaning efter jämställdhet, del 2 som räknat antal kvinnor och män inom scenkonstens olika yrkeskategorier för året 2008. Och där en av siffrorna berättar att 2008 var fördelningen mellan manliga och kvinnliga teaterchefer 50/50, räknat på landets 34 institutioner – nationella, stadsteatrarna och region- och länsteatrarna – och där endast den högsta chefen, inte ensemblechefer, är inkluderade (Läs mer i Teaterunionens rapport).
På Nummer gjorde vi en egen undersökning i januari 2009 som räknade just teaterchefer men på ett lite annat sätt än Svensk Teaterunion, och som vi sedan uppdaterade i november 2009 – med det överraskande resultatet att det då – ett år senare – var fler kvinnor än män på chefsstolarna, 34 kvinnor och 31 män (Läs mer om hur Nummer räknade).
Gott så, för teaterchefen har givetvis en mycket viktig roll som arbetsledare på en teater. Men det finns en annan yrkesgrupp inom talteatern som också har ett mycket stort inflytande på hur världen gestaltas genom konst. Och vars arbete är det som kanske befinner sig närmast publikens blick. Jag tänker förstås på pjäsförfattaren.
För hur gestaltas relationen mellan två människor på scenen? Vilka människoöden får vi ta del av? Vem framställs som ”den starkare”? Vem är lättklädd när – och vilka slags sexscener får vi ta del av? är några frågor som får sitt svar i pjästexten, givetvis beroende på hur texttrogen regissören och dramaturgen är i sin respektive tolkningar av ett manus. Ett antal läsningar som sedan i sin tur filtreras genom teaterkritikerns ögon – och slutligen publikens. För scenkonsten om någon är ju en kollektiv konstart.
Och här står det sämre till med jämställdheten. På Upsala stadsteaters repertoar 2009/ 2010 är exempelvis fördelningen åtta manliga dramatiker mot fyra kvinnliga räknat på fjorton föreställningar säsongen 2009/2010, uppger UNT i en färsk artikel om just jämställdheten på Uppsalas kulturinstitutioner, gästspel inberäknat. Och i Teaterunionens rapport kan man läsa att antal författare/dramatiker av all dramatik framförd i Sverige 2008 var skrivna av 364 män och 241 kvinnor, det vill säga 60% män i förhållande till 40 % kvinnor.
Teaterchefens blick, regissörens blick, scenografens blick, skådespelarens blick, teaterkritikerns blick – och slutligen publikens. Alla blickar de på sitt sätt på dramatikerns verk. Med kvinnliga och manliga blickar. Och ger sin tolkning av det. Men beroende på respekt till verket, så varierar förstås den fria tolkningsgraden. Och tenderar ibland att vara alltför hövisk när det gäller verk skrivna av manliga dramatiker från förr. Då kan exempelvis en föråldrad och kanske unken kvinnosyn lätt slinka igenom lagren av tid och förmedlas på ett kränkande sätt på scenen även år 2010. Då spelar det tyvärr inte alltid någon roll om teaterchefen är kvinna. För publiken är det slutligen bara vad som visas på scenen som är av betydelse.
Fotnot
Och apropå manliga och kvinnliga blickar och dramatik. Läs om en ny opera på Royal Opera House i London.
Loading ...
