Jane Austen i jeansRuth Vega Fernandez och Victoria Olmarker bjuder på begåvat och skönt spel men uppsättningen av Jane Austens Förnuft och känsla känns ambivalent. Som ett kostymdrama i jeans. Foto: Aorta
Recensioner [2008-12-08]

Jane Austen i jeans

Förnuft och känsla av Mark Healy, efter Jane Austen
Scen: Göteborgs stadsteater
Ort: Västra Götaland
Regi: Maria Löfgren
Ljus: Max Mitle
Mask: Maria Agaton
Medverkande: Victoria Olmarker, Ruth Vega Fernandez, Mattias Nordkvist, Johan Gry, Eric Ericson med flera
Scenografi och kostym:Heidi Saikkonen
Översättning: Anna Kölén


RECENSION/TEATER. För 200 år sedan skrev Jane Austen romanen Förnuft och känsla och nu har Mark Healys dramatisering Sverigepremiär på Göteborgs stadsteater. Angeläget? Knappast. Underhållande och charmigt? Javisst.

Det är få saker som förvånat mig under året gällande repertoaren på Göteborgs stadsteaters stora scen (Lucas Svenssons Park Aveny var dock ett undantag och ett med rejäl guldkant). När nu Förnuft och känsla i Maria Löfgrens regi sätts upp höjs heller inget ögonbryn.


Själv tillhörde jag dem som under 1990-talet gillade den uppsjö av brittiska kostymdramer som gick upp på biograferna då. De innebar total verklighetsflykt utan ambition att försöka vara varken politisk korrekta eller samtida. Tidsdokument över den brittiska överklassens sociala spel under tidigt 1800-tal, kort och gott.
   Det stora problemet här är att Löfgrens tolkning känns ambivalent. Den är ett tidsdokument som hottats upp, fast på ett krystat men uddlöst sätt. Det fordras mer än Andreas Kullbergs svängiga rockmusik, anakronistiska attribut som en bag-in-box och en hårfön, eller en metablinkning här och där, för att nå bortom Austens värld och in i vår. Riktningen mot det allmänmänskliga, om det nu är något sådant man eftersträvar, är vag. Sociala konventioner och brott mot dessa är inget som bränner till i Sverige 2008.


Systrarna Dashwood gestaltas av begåvade Ruth Vega Fernandez och Viktoria Olmarker. Yngsta syrran har helt strukits ur texten. Olmarker ger sin Elinor darrande återhållsamhet och närvaro och hennes samspel med Mattias Nordkvist är skönt att skåda även om snubblerierna tenderar att överdrivas en smula. Nordkvist är för övrigt den som sticker ut mest i ensemblen, mycket känslig och lätt att tycka om, inte minst i sitt oväntade sångsolonummer till elgitarr som inleder andra akten.


I Heidi Saikkonens scenografiska vision samsas gräsgröna mattor och spegelbeprydda spetsiga kolonner med kristallkronor och trästolar som hämtade från Sundborn. Saikkonens kostym följer samma linje, tidsenligt men med modernt snitt. Scenografi och kostym harmonierar snyggt och funkar, till skillnad från helheten, på grund av sin konsekvens.


Förnuft och känsla underhåller i decembermörkret, men den går inte till teaterhistorien som något annat än ett charmigt försök att iklä Jane Austen stuprörsjeans med Ipod i fickan.

Linda Isaksson

Share/Bookmark
Vilket betyg vill du ge föreställningen? (5 st)

För att sätta ditt betyg, för musen över Nummersymbolerna nedan och klicka på exempelvis symbol nummer 3 om du vill ge betyget 3.

1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars
Loading...
Tyck till!

Så här tycker Nummers läsare

6