Charlotte Brontës klassiker om den fattiga och föräldralösa Jane Eyre som växer upp hos elaka släktingar för att sedan sättas i en hård skola där alla runt henne dör i tbc, slutar aldrig att fascinera. Hennes vuxna liv som guvernant på ett stort gods ute på en ödslig hed där hon blir förälskade i husets mystiske herre, Mr Rochester, är en våt dröm för alla litteraturvetare med genusperspekitv på agendan. Och för film- och teaterregissörer är utmaningen att inte göra den för mycket till pigroman.
På Dramaten har Ellen Lamm gjort ett socialrealistiskt kostymdrama av boken. Och mald genom Martina Montelius (dramatisering) språkkvarn, får den också en touch av naivistiskt berättad saga, nästan så naivistisk att man i början tror att man har råkat hamna uppe på nya barn- och ungdomsscenen Elverket.
I inledningsscenen slåss Jane som en hel karl med den elake sonen i huset (Björn Granath) som i för trång sjömanskostym aldrig slutar att trakassera henne. För Jane Eyre är en ung dam som vågar säga vad hon tycker, vilket inte hörde till vanligheterna på 1800-talet när kvinnan mer var ett kuttersmycke till mannen, tänkt att leva utan egen vilja eller åsikter.
Skinn på näsan har också unga fröken Adèle, Mr Rochesters skyddsling, otippat spelad av Basia Frydman, född 1946, en av många detaljer som ger föreställningen en komisk och lekfull kostym, vilket även den drömska scenografin, skapad av stora tygsjok som för tankarna till ett dansverk, bidrar med.
Ett intressant spår som har fått mer utrymme på scenen än i romanen är den galna kvinnan på vinden, Mr Rochesters undangömda fru Bertha (Nadja Weiss) som för övrigt har fått en hel avhandling uppkallad efter sig, vilken just ur ett feministiskt perspektiv utforskar litteratur skriven av kvinnor under den Viktorianska eran som berättar om en galen kvinna på vinden, The Madwoman in the Attic.
1800-talet var också vargavintrarnas och vampyrmyternas tid, vilket kanske klargör det mer morbida inslaget där Bertha biter sin bror i halsen, en stark symbol för den tidens rädsla för mörka makter, vare sig de kom från skogen i form av en varulv, eller från det inre som en psykisk sjukdom, i båda fallen makter bortom kontroll.
Men i centrum står förstås det udda paret Eyre och Rochester. Och Michael Nyqvist är som klippt och skuren för rollen som den fulsnygge lorden. De blankpolerade ridstövlarna och jacketten sitter som en smäck. Och annars alltid lika ljuvliga Julia Dufvenius får för en gångs skull vara annat än ljuv och vacker. Och visar att hon kan det. Det är underhållande, om än med den lilla reservationen att energinivån ibland är väl låg på scenen.
Loading ...
