Järn på Göteborgs Stadsteater

Att Järn är ett socialrealistiskt drama råder det inga tvivel om i Victoria Brattströms uppsättning. Vi slussas in i salongen av buttra plitar som iakttar oss vaksamt. När alla väl är på plats låses dörrarna under stor dramatik.
   I föreställningens fokus står mötet mellan Fay fängslad sedan 15 år för mordet på sin man, och Josie), dottern hon inte träffat på lika lång tid. Josie kommer varken ihåg sin barndom eller sin far och söker moderns hjälp att komma underfund med sin historia. Berättelsen vecklar ut sig i takt med att Josies minnen väcks till liv och de båda kommer varandra och sanningen allt närmare.
   Det är en pjäs om ett fängelsesystem där den personliga integriteten är hopplöst förlorad. Det är också en berättelse om skuld som aldrig tar slut. Maria Hedborgs Fay introduceras som en fängelsebutch av den klassiska skolan. När vi stiger in i salongen gör hon sit-ups i sin cell. Bredbent och självsäker kontrasteras hon mot Nina Zanjanis tunna och osäkra Josie. Porträtten nyanseras dock i takt med föreställningens utveckling och det slår gnistor om Hedborgs och Zanjanis samspel.
   Tyvärr snubblar föreställningen på sitt eget krav på realism. Det finns något nästan desperat i ambitionen att servera oss ett drama där allt känns ”på riktigt”. Jag saknar det där lilla som gör teater till just teater, en förhöjning bortom realismen. Det som gör att jag blir berörd på riktigt.