Författaren P.O. Enquist sa i P1:s dokumentärserie Vem älskar en feminist? att det är synd om männen. Men på ett alldeles särskilt sätt. Kanske menade han så här?
Det rödvita avspärrningsbandet kring det lilla scenrummets vita sockel ger aningar om skådeplatsen som ett blivande katastrofområde. Nittonåriga Leo (Victor Wigardt), vars välmenande föräldrar väntar med skilsmässan tills efter hans studentexamen, är en själsligt tickande bomb som startat nedräkningen mot att hela skolan skall brisera tillsammans med honom. När man ändå inte syns finns heller ingen anledning att finnas.
Dramatikerteamet bakom …efter Fredrik och No tears for queers, Mattias Brunn och Mårten Andersson, fortsätter att utforska mansnormer och maskulin identitet. Hat och våld män emellan i allmänhet och mot homosexuella i synnerhet. Nu betraktar sig Leo inte som homosexuell, även om han har en innerlig och komplicerad relation till jämnårige Jonathan. Men han lider av omgivningens provocerande enfald och hatar dess slentrianmässiga vardagssexism.
Tusen inre konflikter tillsammans med utanförskapet gör honom blind för den eventuella kärlek eller vänskap som finns runt honom. Och spejandes från ett berg ser han visserligen olika möjligheter men kan ändå inte förmå sig att välja någon av de fruktbara utvägarna.
Begreppet järnnatt syftar på de frostnätter som kan komma under sommarmånaderna. Här blir de en symbolisk påminnelse om att ungdomens vår lätt kan frysa och aldrig bli en framtidens. Järnnatt är teater i sin enklaste och samtidigt mest kreativt utmanade form, där Leo utifrån sin dagbok och i monologer återberättar och åskådliggör händelser utanför scenen. Dramat får en ytterligare dimension genom grannkvinnan Boel (Jennie Rydén), den enda vuxna som, vis av sin egna sociala utsatthet, både lyssnar och ställer krav på Leo som alltmer förlorar fotfästet.
Victor Wigardt och Jennie Rydén mejslar långsamt och psykologiskt skickligt fram sina rollkaraktärer liksom de svartsynt målar upp den trångsynta världen utanför. Genom Brunns koncisa språk och gastkramande dramaturgi skapas en intensitet på scenen som till slut får en fullständig urladdning.
Föreställningen fullkomligt trollband den rätt seniortäta publiken denna kväll. Men med sådan nerv och frankt tilltal kommer den att nagla fast även de mest svårflirtade skolungdomar.
Loading ...
