Europapremiär och dundersuccé 1976 – Östgötateatern verkar ha ingått en pakt med högre makter när det gäller Fred Ebbs, Bob Fosses och John Kanders musikalversion av Maurine Dallas Watkins pjäs från 1926. För vad annat än kanonsuccé är ordet även för 2010 års uppsättning av den moderna klassikern Chicago?
Jo, en galakväll i glitter och glamour, musikaliskt en alptoppsupplevelse under kapellmästare Johan Sibergs ledning och till sin ironiska, brechtianskt publiktillvända natur dessutom en shinglad vidräkning med mediesamhällets mördande reklam och andra oföränderliga tecken i tiden: korruption, manipulation, våld, sex, jagfixering, lögn och förbannad dikt, you name it.
Dödssynderna är knappast färre nu, bara något annorlunda upphottade jämfört med 1920-talets amerikanska gangsterscen, där fenomenet ”kvinnor som börjar mörda sina män” – för att sedan ta hjälp av smarta, men mindre nogräknade advokater – under en period var en spektakulär form av brott mot könsrollsmönstret.
Med sitt ursnygga och urbant skyskrapebraskande neongalleri (på fyra led-skärmar) lägger Magnus Möllerstedt och konstruktören Conny Sandh den (post)modernt illusoriska och snabbt förbiglidande, associativa bakgrunden åt spelets mordiska hjältinnor med omgivande ”hov”:
Velma Kelly, som fångad av en stormvind av Petra Nielsens nervigt lyckade energi och läckert upplyftande salt(omortalisk)a fräckhet. Roxy Hart, i Karin Oscarssons trygga tolkning en stajlad Mary Pickford med stor sångröst och kameleontsnyggt agerande. Richard Carlsohns mediedomptör Billy Flynn, ett maliciöst och stabilt fynd, klädd i allt från rosa till kritstreckrandigt och osedvanligt kraftfull: tal eller sång, sak samma, Flynn Carlsohn är ”man at the top”. Liselott Lindeborg, idealiskt basal i rollen – och rösten – som Östgötateaterns egen Mama Morton och hennes lukrativa omsorger om sina fängslade celebriteter. Roxys bedragne ”Mr Cellophane”-man i Stefan Perssons publikknipande framtoning. Denny Lekströms sanslöst underbara mrs Miller-variant till skönsång.
Oj, idel lovord? Ja, jag hajpar faktiskt allt i Mattias Carlssons jazzigt rytmiska iscensättning (med undantag för en mindre lyckad hängningsscen), inte minst bör Robin Karlssons rafflande kostymskapelser och den dansanta ensemblens sexiga glissando, delikat koreograferade av Cynthia Kai och regissören ihop, uppmärksammas.
Livet är en cirkus, och showbiz, och razzle dazzle, och stars and stripes forever – och Chicago gör sorti med Broadwayäran i topp!
Loading ...
