Jean Genet i Rio

Teater i Rio de Janeiro, och även i resten av Brasilien, framstår som ett utbrett folknöje (läs för medelklassen). Teater, tycks alla tycka, är något universellt. Här spelas både nationella och internationella pjäsförfattare och utbudet är brett.
   Man kan se allt från Mãe Coragem (Mor Courage) av Bertolt Brecht till Gota d’agua (”vattendroppen”) av den populäre landsmannen och författaren Francisco Buarque de Holanda Ferreira, mer känd som Chico Buarque, som i Sverige gjordes uppskattad genom Cornelis Vreeswijk.
   Jag pratar teatertrender med regissören De Cládio Figueira som plötsligt lyser upp när han säger att det finns något nytt: monologer skrivna av landsmän, oftast roliga men ändå inte ståuppshower utan pjäser. De drar mycket folk och är relativt billiga att sätta upp:
   – Teatern här i Rio de Janeiro har dåligt med pengar. Så det är kanske en naturlig följd med av den dåliga ekonomin, säger han och ler uppgivet.
   – Det låter ju universellt det med, säger jag.

En annan mycket populär företeelse är teatrar i köpcentrum, där barnteater är en viktig genre. Jag går på en föreställning som visas i Shopping Da Gávea, ett enormt fyra våningars shoppingcentrum i stadens västra del. Här finns hela tre teatrar, vilket är många även mätt med Rio de Janeiros måttstock.
   Festa na floresta (”party i skogen”) är en musikal för barn, en långkörare som Teater Vannucci sätter upp för sjunde året i rad, nu i regi av De Cládio Figueira. Pjäsen görs i samarbete med Organizacáo de prereservacáo da Amazonia, som verkar för bevarandet av Amazonas regnskogar, och handlar om när djungelns djur får besök av en jägare. Jägaren blir lyckosamt lurad – gång på gång övertygad om varför just den arten han försöker döda måste få leva vidare.
   Det är en ”vuxen” föreställning med bra sång- och dansnummer. Givetvis springer djuren ut bland barnen som med skräckblandad förtjusning låter sig klappas och kramas. Ett sympatiskt sätt att få ut det viktiga budskapet att bevara regnskogarna, även om de hotas av mycket större krafter än ensamma jägare.

Jag får också vara med om en mycket omtumlande och överraskande teaterupplevelse. En av mina vänner i Rio, Stela Guz, spelar med i gruppen Companhia de Atores Duplôs uppsättning Deflora-te (”förlora oskulden”) av Gabriella Linhares, med inspiration från Jean Genets Balkongen. Eftersom jag tidigare har gjort scenografin till Genets Les negres i Stockholm var det med stor nyfikenhet jag gav mig iväg till Ladeira da Glória 98, ett kolonialt hus som används för olika kulturella aktiviteter, inte speciellt långt från Copacabana.

Deflora-te med Companhia de Atores Duplô. Foto: Ricardo Ramory.

Gränden är mörk och endast upplyst av ett par brinnande stearinljus. Två kvinnor i femme fatale-utstyrsel ordnar med biljetten, en tredje visiterar mig och ger mig tillåtelse att stiga ut i en fantastisk trädgård. Mitt i den antika stenläggningen finns en pool där en kvinna iklädd svarta underkläder flyter omkring på en upplåst bilslang. Då och då lyfter hon sina stilettklackade pumps upp ur vattnet. Det plaskar lågt och gummiringen rör sig långsamt. En annan kvinna springer energiskt och bestämt runt bassängen, samtidigt som hon rabblar en ramsa, såsom tvångstankar. En tredje person kommer nerklättrandes från ett träd, en djurliknande gollum, och smyger runt likt en sengångare på stenräckena runtom huset.
   En man i fransk sjuttonhundratalsutstyrsel stannar framför personer i publiken. Väldigt nära, störande nära. Han höjer stilla handen som till hälsning, hans ögon är intensiva. Jag höjer sakta min hand och våra fingertoppar snuddar vid varandra. Det känns intimt, på gränsen till sensuellt. Vi står så en stund och jag känner att det är något skört som strax kommer att brytas.

Mannen, Amor, håller sedan ett tal från trapporna ner mot bassängen. Ett lovtal till illusionernas hus, om att man måste bygga upp huset och verksamheten nu när gatorna är fulla av lik. Han säger att ”det helvete som är en bordell skulle kunna vara något gudomligt, gravkammarens rum blir marmorklädda salar som saknar motstycke i fråga om skönhet” och jag tänker att de börjar med slutet på Genets pjäs.
   Fönster öppnar sig på husets övervåning och lättklädda kvinnor och män hänger ut, de stönar, skriker och skrattar. Så slås porten upp och Irma, bordellmamman, ber alla kunder ta av sig sina skor innan de går in. Med ens är vi inte på det klara med om vi är kunder eller publik. Det närgångna skådespeleriet har gjort besökarna vilsna, det är inte en säker salongspublik som kliver in barfota på husets golvtiljor.

Tvärtemot Genets originalpjäs som inte innehåller några egentliga sexscener hamnar vi i ett rum fyllt av orgier. Någon sätter på mig en ögonbindel och leder mig in i rummet. Jag hinner tänka att jag kanske är den ende som råkar ut för denna behandling. Under ljudliga välluststön blir jag matad med söta frukter och sylt som jag girigt slickar av fingrar på personer jag inte ser, men deras extatiska stönanden driver mig att spela med i leken. Inte förrän jag får en inoljad löskuk att ”smeka” bryts det lätt magiska tillståndet de försatt mig i – jag blir full i skratt och tänker på de ”tupperwarepartyn” med sexleksaker jag sett reportage om i svenska tidningar.
   Jag saknar snart en hel del karaktärer från Genets pjäs. Biskopen, domaren och generalen som får sina illusioner uppfyllda av de prostituerade. Biskopen som högtravande förlåter de synder som han vill ska vara äkta och inte spelade. Domaren som dömer en tjuv spelad av en av flickorna som sedan avrättas inom illusionens ramar. Ingen av dem syns till i denna föreställning vilket gör att man går miste om mycket av den politiska och psykologiska täthet som hela tiden är närvarande i originalversionen.
   Å andra sidan är det otroligt spännande att vara mitt i pjäsen, i detta ”illusionernas hus”. Planer finns på att sätta upp föreställningen i Paris och London, eller varför inte Stockholm? Håll ögonen öppna.

LÄNKAR
Deflora-te sattes upp av Companhia de Atores Duplô.
Se ett klipp från föreställningen på Youtube.