De mörka gränderna befolkas av herrar i höga hattar och slängkappor och damerna har härligt svulstiga klänningar som liknar muterade gardinuppsättningar. Också jag sugs in i stämningen, musiken är fylld av mörk energi och både orkester och kör är i högform. Värmlandsoperan skulle sopa banan av de bleka finalisterna i årets melodifestival om de ställde upp med en bit av den här föreställningen.
Däremot är det svårt att klura ut sensmoralen med föreställningen. Läkaren Henry Jekylls uppfinning som klyver människan i en ond och en god sida är en fantastiskt suggestiv utgångspunkt för en diskussion om människans ondska. Christer Nerfont är också trovärdig i sin dubbla huvudroll; när doktorn förvandlas till den mordiske Mr Hyde byts hans hans tidigare skönsjungande röst till ett skrämmande ormlikt väsande och den tidigare eleganta kroppshållningen förvandlas till ryckiga spasmer.
Men för att klyvningen i två ska bli riktigt intressant krävs en tydligare moralisk kontrast. Dr Jekyll är ingen ängel, utan en typisk kall vetenskapsman som gått upp i sina egna ambitioner. Han saknar helt samvetskval när han kommer för sent till sin egen förlovningsfest och sedan besöker en bordell. Det hat som han riktar mot sjukhusledningen, föreställningens skurkar, framstår inte heller som särskilt berättigat. Att de vägrar låta honom utföra farliga experiment på försvarslösa mentalpatienter verkar tvärtom fullkomligt rimligt. Könsrollerna är kvar i ett deppigt 1800-tal utan att problematiseras alls i föreställningen. Varje kvinna (fästmö eller prostituerad) finns där enbart för att den manliga huvudpersonen ska ha ett objekt (att kyssa eller mörda) och jag undrar hur lämplig föreställningen är för unga tjejer idag egentligen?
Kören fyller rummet med laddning så fort de dyker upp, med sina snyggt absurda danssteg och kraftfull sång. Men de långsamma solopartierna drar ner energin i föreställningen. Den egentligen mycket dramatiska stund när Dr Jekyll fattar beslutet om sitt ödesdigra experiment kompas med en soft tryckare som blåser bort all spänning. Smetigheten förstärks av att regin i soloscenerna ofta går ut på att sångaren sitter still på en stol och försöker se så känslosam ut som möjligt. Efter nästan tre timmar är det lätt att instämma i tonårspubliken som halvhögt börjar stöna: ”ånej, ska de sjunga nu igen?” varje gång de hör orkestern spela ett nytt intro.
Men mot slutet tar det fart igen och blir spännande, när huvudpersonens kamp mot sin egen onda sida plötsligt blir levande och skrämmande tydlig. När omgivningen börjar förstå vem den hemske Mr Hyde egentligen är och Dr Jekylls nyblivna hustru inser vem hon just gift sig med, drar kalla kårar längs min ryggrad och den gamla skräckromanens existentiella styrka drabbar med full kraft. Vem är jag egentligen?, tänker jag när jag drar halsduken om mig i snålblåsten utanför teatern vid Klarälven, omgiven av de nu smygrökande tonåringarna. Dr Jekyll eller Mr Hyde…?
Ditte Hammar
Loading ...
